Naturen - Ger - Mig - Ro

Jag brukar kategorisera de blogginlägg jag skriver om de utflykter vi gör i den här utbildningen under benämningen äventyr. Igår var jag iväg på en sådan utflykt men det känns mycket tveksamt att kalla den för ett äventyr.

Tanken var att det skulle bli en tvådagars utflykt med övernattning i quinzee (snöhög). Tanken var också att hela naturguideklassen skulle agera guider för hela hälsaklassen. Efter gårdagen kan begreppet "det blir aldrig som man tänkt sig" definitivt användas.

Det blev endast en dags utflykt utan övernattning och istället för en klass naturguider och en klass hälsomänniskor blev det en naturguide och en hälsomänniska.

Men vi hade en trevlig dag i alla fall. En dag som verkligen gick i "det blir aldrig som man tänkt sig"-andan. Istället för skidtur i fem kilometer och sedan byggande av quinzee i flera timmar blev det skotertur i fem kilometer och lite byggande av quinzee följt av lunch/fikande i stuga i flera timmar.

Det är lite intressant att det var flera personer som stannade hemma från utflykten pga kylan och skidturen, och att vi sen aldrig upplevde någon kyla och att vi inte åkte några skidor. Så det kan bli.

Många positiva intryck denna härliga dag. Dessutom skönt med en avslappnad dag i naturen med relativt fria tyglar. Det bästa med dagen var nog, precis som senast vi var i Uttersjö, skoterkörandet. Igår fick jag ha kontrollen över den lite mindre, men ack så pigga, skotern. Jag gasade på som bara den stundtals och konstaterade att om jag någon gång bosätter mig i snösäkra områden i detta avlånga land ska jag definitivt köpa mig en skoter!

Jag förstår inte att jag inte har berättat om förra måndagen. Det var en ju hejdundrandedag!

För ett tag sedan skrev jag om när jag körde skoter på vägarna i Röån. Nu har jag avancerat. Inte bara en liten bit utan ett ganska långt steg. Jag har kört skoter i skogen i trånga passager mellan alla träd. Jag har kört skoter på skoterleder på öppna myrar i en väldans fart. Och kanske framförallt, jag har kört skoter på en sjö full med orörd snö som skrek åt mig "kör här!". Och jag är ju inte taskigare än att jag tog en tur där. Och vilken tur det blev. Det var full fart rakt fram, sedan fullt lutandes åt ena sidan för att få monstret att svänga och sedan upp igen för att så småningom slänga mig åt andra hållet och göra ytterligare en sväng. Det var fart och fläkt och hit och dit. Jag fick berättat för mig när jag kört färdigt att det bokstavligen lös om mig. Och jag tror dom. Igen! Igen!

Skoterkörningen ägde rum hemma hos vår lärare i djur & kultur, Jenny Martinell, i Uttersjö. Men innan vi fick hoppa upp på skotrarna hade vi fågelsångsförhör i hennes kök samtidigt som vi gladeligen stoppade i oss varsin ljuvlig semla. Förhöret gick inget bra. Jag trodde jag hade hyfsad koll på fåglarna men nej, det hade jag uppenbarligen inte. Jag skäms lite. Med tanke på all fågelkunskap som finns i min släkt och min vår på Ölands Folkhögskola för ett år sedan tillsammans med fågeltoken Pav borde jag kunnat en del. Men jag misstog mig som sagt.

Efter förhöret skulle vi bege oss till Frättsjön för att genomföra syftet med utflykten, att bygga en snöhög. Att vi skulle åka skoter dit var inget jag visste på förhand men det kom, som ni säkert förstår, som en glad överraskning. Väl där började vi ösa snö till den hög som vi imorgon ska gräva en quinzee i. En quinzee är en sorts snöbivack, fast aningen lägre och mindre. I quinzeen ska några naturguider och en från hälsa & friskvård sova. Egentligen skulle hela hälsaklassen med på utflykten imorgon men pga kylan får de som vill stanna hemma. För oss naturguider finns inte det alternativet. Men så är vi lite hårdare än alla andra...

Hårda eller inte så tror jag vi får två fina dagar vid Frättsjön. Dagen vi var där och öste snö var i alla fall fin. Sol hela tiden och lagom temperatur, cirka 10 minus. Jag hoppas på något liknande även denna gång.

Det är lite konstigt. När vi åkte till Stockholmsgatorna för tre veckor sedan var jag mentalt förberedd på att bo i tält på snö i cirka 10 minusgrader. När vi sedan kom dit och fick rapporter om att temperaturen på kvällen sjönk alltmer och runt klockan åtta visade den -23. Och då var som sagt klockan bara åtta på kvällen! Lägg därtill att klockan tickade på och att det blev natt = kallare. Plus att det under natten blev allt klarare på himlen = kallare. Så, man kan med största säkerhet hävda att vi tältade i -25 grader.

Och det är här det börjar bli konstigt. Jag var som sagt mentalt - och klädmässigt också för den delen - inställd och förberedd på -10. Jag har kommit på att det här med att vara mentalt förberedd är väldigt viktigt. Man klarar mycket mer än man tror och man klarar det dessutom mycket bättre än man tror, om man går in med inställningen att det kommer bli tufft men att man ska klara det i alla fall.

Jag hade ställt in mig på att klara en natt i tält i cirka 10 minusgrader. När det sedan blev - 25 borde jag ha frusit rejält och surat till och helt enkelt knäckts en aning. Men det gjorde jag inte. Jag kände mig pigg och stark på många sätt. Ingenting kunde trycka ner mig. Det är lite konstigt tycker jag.

Kanske att min tävlingsinstinkt satte in, "jag ska minsann klara detta". Jag har en tendens att vilja visa vad jag går för och anstränga mig inför mig själv eller andra människor. I grund och botten är det nog mig själv jag vill bevisa saker för men undermedvetet ser jag ofta till att någon annan är i närheten och också ges möjlighet att se vad jag presterar. Tävlingsinstinkt som sagt. Och lite kaxigt. Jag gillar helt enkelt att imponera på folk. Sån är jag.

- - - - -

Kylan gjorde - som det kanske har märkts - stort intryck på oss. Men denna tur i naturen bjöd även på en hel del annat. Till exempel en same på en skoter. När vi klev ur bussen hade vi 3 kilometers skidåkning framför oss för att nå vårt övernattningsställe. Det som var bra med dessa tre kilometer var att det gick en väg hela den sträckan. Det negativa var att vägen inte var plogad utan var täckt med ungefär en halvmeter snö. Det innebar tung, ibland väldigt tung, pulsning för den som gick i täten och drog upp spåret. Som en räddare i nöden dök den nyss nämnda samen upp och vi kunde utnyttja hans skoterspår. Hade inte han kommit hade vi inte varit framme än..

Väl framme blev jag glatt överraskad! Jag trodde vi skulle slå upp våra tält mitt ute i ingenstans men platsen Niclaz valt åt oss var en vändplan med ett jättefint vindskydd med tillhörande eldstad. Underbart med en brinnande eld!

Anledningen till att vi åkte till just Stockholmsgatorna var för att vi skulle få prova på rappellering. Rappellering innebär att man firar ned sig för en klippa. Som att klättra, fast åt andra hållet. Rappelleringen skulle äga rum dag 2 men i och med att det var så kallt var aktiviteten på väg att rinna ut i sanden (eller kanske snön i det här fallet). Men när vi hade varit på en spännande skidtur i riktigt kuperad terräng på förmiddagen kunde vi konstatera att det blivit lite varmare och att vi trots allt kunde genomföra rappelleringen. Kul! tänkte vi. Och kul blev det, även om det gick väldigt fort att fira sig ned för den drygt tio meter höga klippan och därmed även fort för hela aktiviteten att ta slut. Det var lite tråkigt.

- - - - -

En sak som jag måste nämna är att när det är 25 minusgrader vill man gärna ligga kvar i sovsäcken på natten och inte behöva gå ut och kissa. Jag bommade detta. Jag trodde jag var kissad och klar när jag kröp ner på kvällen men nejdå, jag vaknade mitt i natten och var oerhört kissnödig. Så kissnödig att det inte fanns någon återvändo. En tur ut i natten för att tömma blåsan var ett måste. Och det kan ha varit en av de skönaste kisspauser jag varit med om! Till att börja med, natten var underbar! Det var klart, månen sken och ficklampan var totalt överflödig. Jättefint. Själva kiss-proceduren behöver jag inte beskriva närmare, alla förstår nog hur underbart det var. Det bästa kanske ändå var att få krypa ner i sovsäcken när jag kom tillbaka till tältet. Visst, den var kall och jag var också ganska kall, men känslan av att inte vara kissnödig längre utan kunna krypa ihop och försöka sova och känna att det faktiskt fanns en chans att somna är nästintill obeskrivlig. Ibland är det de små sakerna som ger de stora känslorna.

- - - - -

Många undrar varför det heter Stockholmsgatorna. Det har jag också gjort. Man tycker ju inte det är logiskt att ett område i Ångermanland heter något med Stockholm. Men jag har fått berättat en förklaring som emellertid kan vara just logisk. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var men jag tror det handlade om att bergen i Stockholmsgatorna är så branta och passagerna mellan dom är lite små och trånga, precis som Gamla Stan i Stockholm. Det här området har alltså liknats vid Gamla Stan i Stockholm.

- - - - -

Här finns en film från våra äventyr i Stockholmsgatorna, filmad och redigerad av Niclaz. Håll till godo!

Idag var det äntligen dags! Turen till Kålhuvudets naturreservat skulle bli av. Den här gången kändes det verkligen som att det skulle ske, att det var dagen med stort D. Tredje gången gillt brukar det ju heta. Och till en början gick allt enligt planerna, bortsett från att 2/3 av klassen inte kunde följa med. Kvar var jag och Björn tillsammans med läraren Bengt.

Trots liten grupp - kan man kalla tre personer grupp? - gav vi oss iväg och allt flöt på, vi for upp för ena backen efter den andra i god fart på våra skidor. Men så när vi närmade oss stugan började orken tryta ordentligt för Björn. Han hade känt sig lite orkeslös hela veckan och i den för dagen brantaste uppförsbacken sa kroppen ifrån.

Vi tog oss en funderare och försökte hitta det klokaste beslutet. Skulle vi kämpa vidare och ta oss till stugan för att ligga där och vila upp oss till återfärden dagen efter eller skulle vi avbryta äventyret och bege oss hemåt. Eftersom Bengt i den stunden var ledaren låg beslutet i hans händer. Han bestämde att vi skulle vända tillbaka och styra kosan mot Hampnäs.

Jag gillade inte det beslutet alls. Jag var sugen på två dagar på skidor med en stugövernattning däremellan men som situationen blev var detta nog det klokaste. Att vara så nere och slut på energi som Björn var är inget kul. Framförallt inte för honom men inte heller någon höjdare för oss andra. Jag tycker det är svårt att vara uppåt och glad när jag ser någon annan som är trött och inte ett dugg sugen på det man håller på med. Så en för tidig hemfärd var nödvändig.

Dessutom har en tidig hemfärd sina fördelar. Jag får mer tid att fixa med allt jag borde fixa med plus att jag får mer tid tillsammans med min älskling. Det är den största fördelen.

Vädret på vår lilla utflykt var trevligt. Solen värmde kinderna när vi pausade och lyste upp hela vår tillvaro en aning. Lite vårkänslor, fast -12 på termometern. Kanske att vi senare, när det verkligen är vårkänslor i luften, lyckas planera in ytterligare ett försök att nå stugan i Kålhuvudets naturreservat. Fjärde gången gillt kanske funkar bättre än tredje.

- - - - -

Nu finns filmen från Stockholmsgatorna uppe på youtube. Titta och njut!

- - - - -

Till sist kan jag meddela att jag blev godkänd. Fick även veta att jag hade fin hårfärg. Känns bra.

Det känns som att veckans äventyr var det blötaste hittills. Men det är faktiskt ganska långt från sanningen. På ett sätt är det lite konstigt för vi var nämligen iväg från skolan i nästan två dygn och det skvätte från ovan i princip hela tiden. Med undantag för en kväll och en natt så var vi utomhus och brottades med det flygande vattnet hela tiden. Lägg därtill att det inte bara fanns vatten i luften utan i snitt vartannat steg togs med ett plaskljud som följd. På ett ställe var det så mycket vatten att vi famlandes i skenet från pannlampor tvingades bygga en bro - som vi såhär i efterhand är gigantiskt stolta över - för att ta oss vidare. Men trots det så var det som sagt inte vårt blötaste äventyr hittills.
* Under kanotturen då det regnade plus att vi hela tiden var i nära kontakt med vatten.
* På kajakutflykten genomförde vi manövreringsövningar vilka ledde till ett dopp om man inte var tillräckligt alert och duktig.
* Den stora grejen är emellertid att vi har åkt forsränning. Och dessutom simmat i forsen. Då kan jag lova att vi blev blöta!
Så man kan alltså säga att detta äventyr inte var det blötaste hittills. Samtidigt kan man nog ändå säga att det faktiskt har varit vårt blötaste äventyr hittills (det svenska velandet är mycket väl representerat i mig). Denna gång har vi nämligen inte använt vattnet som transportmedel, vilket varit fallet tidigare. Denna gång har vi LEVT i vattnet. Det har funnits överallt.

Huvudsyftet med denna utflykt - som sträckte sig från måndag eftermiddag till onsdag förmiddag - var om jag inte minns fel att öva på orientering i mörker och att leva primitivt. Det sistnämnda innebar att vi lämnade spritköken hemma och istället fick med oss några stora konservburkar att laga mat i över öppen eld. Det kändes lite tråkigt för jag har ett nyinköpt och superfint spritkök som ännu inte har fått se dagens ljus eller känt värmen från brännaren. Varje gång jag slänger en blick på den orangefärgade påsen med spritköket blir jag varm inombords och glad och längtansfull tills den dag jag får tillfälle att använda den. Samtidigt är det någonting någonstans i mig som säger åt mig att aldrig nånsin använda spritköket, risken finns ju att det inte är lika fint efteråt.

Som jag nämnde tidigare så tvingades vi bygga en bro. Det var i måndags eftermiddag när vi ganska nyligen hade anlänt till Nätra Fjällskog som vi stötte på en stor bäck. "Stor bäck" tänker ni, "det finns väl inte, då heter det ju å." Grejen är den att det vi stötte på troligtvis är en normalstor bäck under normala omständigheter. Just nu är det inte normala omständigheter i det området utan bäcken är därmed en onormal bäck. Alltså en stor bäck.
Faktum är att egentligen byggde vi inte en bro. Vi byggde två passager till en bro som redan fanns där. En för att kunna ta oss upp på bron och en för att kunna ta oss ner från bron. Vi la ut överblivna träplankor och stockar - troligtvis rester från en gammal bro - som vi hittade i närheten. Det blev som en liten spånglabyrint. Från en grästuva till en annan och sedan till nästa. Totalt byggde vi nog 15 meter spång. Ett mycket bra utfört arbete under ledning av Niclaz.

När vi kommit över bron och så småningom hittade till Näsbodarna var det dags för middag. Vi hann inte äta skolans middag innan vi åkte så en måltid satt verkligen på sin plats. Som jag nämnde innan var det primitiv matlagning över öppen eld som gällde och mitt matlag - som vi kallade för veg-gruppen - började på en brasa i eldstaden utanför stugen. Den andra gruppen tog eldplatsen inomhus i besittning och lagade sin mat där. Vi i veg-gruppen är lite bättre än alla andra.
Problemet för oss jämfört med de inomhus var att vi hade regnet som motståndare. Det regnade inte mycket, men tillräckligt mycket för att sinka oss en aning. Så när vi till sist fått iordning en brasa och lagat vår mat var klockan åtta på kvällen. I normala fall äter vi middag runt klockan fem, sen middag alltså.

Efter middagen gav vi oss iväg på kvällsorientering till Hästtjärns sydspets. Jag var med och höll i karta och kompass på ditvägen. Vi kom fel 20-30 meter på en sträcka av 900 meter i mörker vilket helt klart får anses godkänt tycker jag. Dagen därpå traskade vi vidare i blötan och efter att ha gjort ett stopp vid några bodar för att vänta på Mari - som var upptagen kvällen innan och anslöt först på tisdagen - samt äta lunch bagav vi oss till en vändplan där vi skulle hämta något som Björn placerat ut.
Det var nämligen så att chefen för den här utflykten var Björn i vår klass. Det var hans praktikuppgift. En dryg vecka innan vi åkte dit var han i området och rekade för att vi skulle få en så bra tur som möjligt. Det var tänkt att han skulle ha följt med på utflykten men sjukdomsbesvär satte stopp för det. Men det blev en bra tur ändå så bra jobbat Björn!
Det han hade placerat ut var en påse med en tuppfjäder inuti. Jag tycker han kunde ha placerat någon bättre i påsen. När man har traskat igenom skogen mot ett mål där man vet att man ska hitta något så vill man hitta något som kan tolkas som en belöning, inte en sketen fjäder. En chokladkaka hade varit bättre. Det kan ju iofs vara lite problematiskt att lämna mat fritt i naturen i över en vecka. Så Björn gjorde nog rätt. Och fjädern var ju faktiskt ganska fin.

Nästa steg blev att hitta en övernattningsplats. Och den platsen fick inte vara en varm stuga, som natten innan. Nädå, ett vindskydd skulle byggas och vi började leta efter en lämplig plats för det. Lyckligtvis hittade vi den platsen på den vändplan vi redan befann oss på. Så vi började samla slanor till bygget och ved för den stundande brasan. Lyckligtvis hade skogsägaren börjat röja i området så det låg en hel del som vi kunde använda oss av. Vi började undra om det var Björn som hade ordnat med denna service.
Vindskyddet blev i alla fall klart strax före det började skymma och det var ett himla stort och fint vindskydd. Efter byggandet började vi laga mat som vi sedan åt upp - onödigt vore väl annars - och gick därefter iväg på en kvällsorientering även denna kväll. Så mycket orientering blev det emellertid inte, vi höll oss mest på vägarna, men kväll var det ju så 50 % rätt. Väl tillbaka vid lägerplatsen började en efter en bädda ner sig i sovsäcken, trots att det knappt blivit kväll. Hade man gått och lagt sig vid den tiden en vanlig dag på skolan hade man blivit utskrattad.

Under kvällen bjöds det på glögg och saffranskaka och ett och annat kex. Det lektes lekar och det hölls till och med en liten lektion. Lektionen gick ut på att säga en ny erfarenhet som vi skaffat oss under utflykten. Av någon anledning bestämde jag mig för att spela sovandes. Det är något som jag idag ångrar djupt. Eller inte. Eller jo kanske lite. Eller näe, det gör jag inte. Fast kanske lite ändå. Jag vet inte.
En viktig sak att notera är att Mari satt uppe hela natten och höll elden utanför vindskyddet vid liv åt oss som sov. Jag uppfattade det som att hon gjorde det av fri vilja och att hon inte kändes sig tvingad. Himla snällt av henne i så fall. En riktig uppoffring. Idag ligger hon nämligen hemma med huvudvärk, troligtvis orsakad av alldeles för mycket inandning av rök.

Sista dagen på utflykten blev kort. Vi klev upp, packade ihop vår packning, rev vindskyddet, orienterade oss till bilen och åkte hem. Det intressantaste som hände på morgonen var att det blöta gräset rök väldigt mycket när man slängde de varma stenarna i det samt att jag fick frukost på sovsäcken. Inte dumt. Jag brukar inte vara slö på mornarna men det var jag denna onsdag och då hann gröten både blandas till och kokas färdig innan jag ens tänkt tanken på att kliva upp ur sovsäcken. Sen har jag så snälla klasskamrater så det räckte med att säga var min tallrik fanns och vänta en minut så hade jag en måltid varm gröt framför näsan. Inte dumt som sagt.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det var dagar fyllda med vatten och blöta men att jag ändå trivdes ganska bra därute i skogen. Jag konstaterar även att det var tusan att jag alltid ska skriva så himla mycket. Jag har ju en trasig och halvmörk på gränsen till helmörk datorskärm och ändå skriver jag så här mycket. Hur ska det gå när jag skaffat en ny dator? Ojojoj.

För en vecka sedan traskade jag runt i snö. Det var inte tänkt så. Det var tänkt att vi skulle få uppleva fjällmiljö i höstens alla färger under vår fjällvandringstur. Nu blev det mest färgen vit vi såg vart vi än vände oss (om nu vit är en färg, en del hävdar ju att det inte är det. Jag lämnar dock den diskussionen åt sidan så länge och fortsätter tills vidare att envetet kalla vit för en färg).

En höstfjällvecka bör inte innehålla snö. Men jag är ändå inte särskilt ledsen över att det gjorde det den här gången. Vi klarade oss fint ändå. Men jag måste erkänna att jag kände mig en aning bedrövad när vi klev ur bussen där vi skulle börja vandra och fötterna begravdes i en decimeter vitt.


Huvudmålet med vandringen var att få se tydliga spår av istiden samt att få en insikt i vad en klimatförändring kan göra med landskapet. För att kunna uppfylla dessa mål måste man vara på en plats där dessa tydliga spår finns. Området kring Issjödalen är en sådan plats. Därför var det just det området vi siktade in oss på. Utöver huvudmålen hade vi vissa delmål att uppfylla. Det var till exempel ledarskap, klädsel vid vandring, matlagning och övernattning utomhus samt guideteknik. Relativt simpla saker som vi tränar varje gång vi är ute. Nyttigt att kunna, framförallt för oss naturguider!

Innan vi kom så långt som att det var dags att börja vandra hann vi med en dag proppad med lite av varje. Vi åkte bil i nästan 5 timmar. Följde upp det med en timme produktinformation och lite shopping på Lundhags i Järpen. Därefter åkte vi till Hållands folkhögskola och käkade lunch följt av en resa in till Åre, där nästa studiebesök väntade. Denna gång var det Klättermusen som gällde och framförallt jag svalde det säljaren sa med hull och hår och gick därifrån med fyllda kassar. Dock inte särskilt fylld plånbok. Trots den stora utgiften känns det bra. Grejerna jag köpte är bra grejer och jag fick rabatt. Det är klart man slår till då om man har chansen!

Nästa anhalt blev återigen Hålland och en liten promenad till Ristafallet tillsammans med "UG", som tydligen är en profil i friluftssammanhang. Det var det ingen i klassen som hade en aning om innan men det var lätt att förstå det efteråt. Trots att han inte var så lång utstrålade han självsäkerhet och pondus och man kände att man verkligen ville ta in allt han sa. Efter promenaden åt vi middag på Hålland som följdes av kvällens sista gemensamma aktivitet, en timme undervisning om istiden och det vi skulle komma att få se de följande dagarna. Många passade in bra på det för mig nya uttrycket "betongkeps" och det är förståeligt efter en sådan dag. (Med betongkeps menar man alltså att huvudet är tungt. Man är sjukt trött helt enkelt.)

Under vandringen delade vi i klassen på guideansvaret. Vi turades om att vara ledare för gruppen och vissa klarade det fint medan andra inte löste uppgiften fullt så bra. Jag tillhörde den sistnämnda kategorin. Jag vet inte varför det blev som det blev. Kanske att jag kom in i det fel från början. Jag var lite för slapp med att bestämma tid för avfärd efter lunchen och sen höll det väll i sig. Ingen toppenledare denna dag. Men jag tror samtidigt att mitt lilla misslyckade var till stor nytta. Jag fick känslan av att de andra skärpte till sig sedan vi pratat om det. Om inte annat så lärde jag mig mycket. Jag vet numer hur man inte ska göra.

Jag tycker verkligen det är ypperligt att vi får chansen att vara ledare en stund var för då ges vi som sagt chansen att på nära håll studera hur olika personer uppträder när de är ledare. Man lär sig nåt av varje persons ledarinsats. Sen vill jag också mena att det finns negativa saker med att vi är ledare för varandra och det är att det blir svårt att ta plats som ledare. Normalt sett är ledaren den som har den största erfarenheten och det största kunnandet. I vår klass är vi ganska lika på de punkterna och då är det svårt att som ledare ta ett beslut, i och med att man troligtvis inte har mer fakta och kunskaper att grunda beslutet på än övriga gruppen.

Vi kom tillbaka till Hampnäs på fredagskvällen och sedan dess är det många personer som har frågat mig "Vad gjorde ni på fjällturen?". Svaret är på ett sätt väldigt enkelt. Vi vandrade. Det är dock inget roligt svar att ge. Men det är definitivt det enklaste. Att utveckla svaret mer är väldigt svårt. Man bör nästan ha varit med för att förstå alla smådetaljer som hände. Det är svårt att rabbla upp dom bara sådär. Därför lägger jag här upp ett gäng bilder och hoppas kunna förmedla hur härligt vi hade det på så sätt istället!

Som jag nämnde tidigare var vi och kollade på Ristafallet. Faktum är att vi var där två gånger. Andra gången var när vi kommit hem från fjället och då gick vi en led som tog oss väldigt nära vattnet. Där försökte John härma min numer smått legendariska pose.

Men som framgår av bilden ovan misslyckades han brutalt. Såhär ska det se ut!

För er som inte vet spelades delar av Ronja Rövardotter in vid Ristafallet. Och på tal om Ronja Rövardotter kan jag meddela att jag under veckan fick ett erbjudande om en filmroll. Det är John och Lena i min klass som planerar (om än väldigt, väldigt löst) att göra en Ronja Rövardotter 2. Jag är verkligen ingen skådespelare, därför är det förvånande att jag efter en mycket kort provspelning fick rollen som Birk. Jag är oerhört smickrad! De har dock ett krav på mig. Och det är att jag börjar odla skägg. Kanske skulle ta och strunta i den där rollen trots allt.

Vet ni vad, jag har glömt att berätta om forsränningen. Eller glömt och glömt, skjutit framför mig är nog mer korrekt. Inte för att det inte är roligt att berätta om det utan mer för att den lilla aspekten som kallas tid har en förmåga att försvinna.

Forsränning alltså. En resa med skräckblandad förtjusning är det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på dagen i Ekorrsele. Att sitta i den där lilla gummibåten när ett moln av vatten tornar upp sig och sekunder senare sköljer över en är man inte så kaxig. Men samtidigt ganska lycklig. I alla fall om man lyckas undvika att hamna i vattnet. I vanliga fall har jag inte så himla stora problem med att bada även om jag inte är ett vattendjur. Men när temperaturen sjunker ner till endast 7 grader krymper man en aning, på många sätt. Att då bli blöt är ingen höjdpunkt.

Nu är det dock så att när man forsränner är det omöjligt att inte bli blöt så det var så att säga oundvikligt. Det sista vi gjorde innan vi skulle ge oss iväg in i forsen var att böja oss bakåt över kanten på gummibåten och doppa huvudet i vattnet. Det fick till följd att vatten rann ner längs ryggen innanför våtdräkten. Jag kan fortfarande känna rysningarna när jag tänker tillbaka på det. Sen bar det iväg. Vi var fem fårn klassen plus en guide i vår båt. Jag satt längst fram och hann därmed se alla vita valsar innan de slog mot båten. Härligt men blött.

Totalt tog vi oss igenom två forsar och dagens andra kändes härligare än dagens första. Kanske för att den var aningen lugnare, en trea på den sexgradiga skalan mot en fyra för den första forsen. Kan också ha berott på att vi var mer erfarna. Vi visste lite mer vad som väntade.

Mellan dagens två forsar passade vi på att bada. Det är här som dagens stora skräckupplevelse dök upp. Vi skulle simma ut en bit i forsen för att sedan åka med forsen och få känna på de stora valsarnas krafter. Jag kände mig av någon anledning väldigt sugen på att vara först ut och ingen annan protesterade så det blev jag som kastade mig ut strax efter den ena av guideerna (hon skulle visa hur man gör).

Tanken var att man skulle simma tills guiden blåste i visselpipan för att hamna rätt i forsen men jag fick smått panik av allt vatten när jag bara kommit en bit så jag slutade simma långt innan han visslade. Det fick till följd att jag under min färd slog i en sten. Men det var inte det som gjorde färden i forsen skräckfylld. Det var den panik som uppstod. Vi blev tillsagda att vi skulle andas när vi hade huvudet ovanför vattenytan, inte när vi var på väg in i en våg. Den informationen gjorde att jag istället för att andas på rätt ställe, inte andades alls. Det kändes så i alla fall. Hemsk känsla. Jag, och flera andra i klassen, kände det som att vår sista stund var kommen. Direkt efter sa jag till mig själv att aldrig någonsin testa detta igen.

Hur konstigt det än kan låta, så är jag ändå glad att jag gjorde det. Vet inte riktigt varför, men det känns bra att ha testat på det. Såhär ett tag efteråt har jag hunnit samla mig och kommit fram till att om det är varmare i vattnet är det inte alls otänkbart att jag tar mig en tur i forsen igen. Det är trots allt en häftig känsla att se en fet våg komma mot en och sedan dundra rätt in i den och gå segrande ur striden.

Forsknäckarna AB

Jag har nog blivit lite knäpp. Eller så gillar jag helt enkelt att göra det lite svårt och besvärligt för mig. Natten mellan tisdag och onsdag kunde jag ha gjort som de andra, sovit i den uppvärmda timmerstugan och fått rejält med nattsömn. Det hade varit det naturliga. När det erbjuds ett smidigt alternativ är det normalt att gå för det. Men jag valde alltså ett annat alternativ.

Jag eldade på utav bara tusan i eldstaden så det brann som det aldrig gjort förut och rullade ut mitt liggunderlag och min sovsäck intill. I skenet av eldflammorna kröp jag ner i sovsäcken och njöt av himlens alla stjärnor och eldens ljuvliga sprakande. Återigen upplevde jag ett tillfälle då jag är jättetrött och verkligen vill sova men samtidigt inte mista synen av stjärnhimlen och den underbara stund det faktiskt var just där och då. Man sluter ögonen för att man är trött och har det så gutt, men öppnar dom sekunder senare av att man precis har kommit på att man vill vara vaken och få uppleva den härliga känslan ytterligare en liten stund. En ständig kamp som pågår länge men som till sist alltid vinns av tröttheten.

Denna kväll fick jag sällskap vid elden av John. Han tyckte synd om mig som låg där ute själv och lade sig bredvid mig, fast jag sa att han inte behövde det. Snällt av honom. Under natten vaknade jag flera gånger. Oftast för att det var lite kyligt (elden slocknade ganska snabbt på kvällen, trots dess rejäla omfattning). Men det visste jag redan innan att det skulle bli så det var egentligen inget större problem. Om det inte varit för att John låg bredvid. Jag brukar kunna somna om ganska snabbt men denna natt frös även John och han drog sig närmare och närmare mig och till slut låg vi så nära varandra att jag hörde hans andetag mycket tydligt. Och det var inga vanliga andetag, det var högljudda andetag. Det var svårare att somna med dom i örat än när någon snarkar.

Men jag fick trots allt sova en hel del och på morgonen gick jag upp lite tidigare än de andra för att gå en liten promenad. När jag kom tillbaka berättade John för mig att han, när han vaknade, med lätthet hade konstaterat att jag inte låg bredvid honom, vilket gjorde att han kunde krypa in i stugan. Han låg kvar ute hela natten bara för min skull, gulligt av honom.

Trots att jag precis skrivit en hel uppsats om övernattningen så var det inte den som var huvudattraktionen under denna kanotsafari utan det var naturligtvis själva paddlingen. Vi paddlade totalt lite drygt 26 kilometer på två dagar med en medelhastighet på 5,3 km/h. Under vägen ställdes vi inför flera problem, men inget var större än att vi löste det. Även om några av oss blev väldigt skeptiska när det låg ett träd rakt över ån. Men tack vare klassens kompetens tog sig alla förbi, på lite olika sätt. Några klättrade över trädet och lät kanoten glida under medan andra kröp ihop och gled förbi under trädet.

Det var relativt lite vatten i ån när vi var där. Det var inte katastrofalt lite, vi behövde aldrig kliva ur och bära kanoterna för att det inte fanns något farbart vatten alls. Däremot var vi stundtals tvugna att kliva ur och lyfta loss oss när vi kört på grund. För mina och Björns fötter blev det ganska många besök i vattnet. Vi kom i efterhand på att det berodde på att den kanottypen vi (och även Niclaz och Maria) använde gick längre ner i vattnet. I gengälld verkade det som att våra kanoter gick fortare när det var djupare och inte lika strömmande vatten. Det fick till följd att vi vid ett tillfälle skulle vänta in dom andra och gled då in bland buskarna och gömde oss. Mycket finurligt tyckte vi. Dom andra undrade nog vad vi höll på med.


Jag fick som jag nämnde häromdagen ett uppdrag under kanotturen. Uppdraget bestod av att undervisa klassen i lite paddlingsteknik. Jag är långt ifrån expert och denna lilla lektion var på inte på något vis planerad. När vi paddlade fram längs ån hörde Niclaz mig prata om J-draget när jag gav Björn lite paddlingstips och vips skulle jag få vara lärare för en stund. Det kändes som att de lyssnade på mig och att jag fick sagt det jag ville säga. Veckan i Jämtland och det jag lärde mig där kom väl till pass vid detta tillfälle.

Jag måste nämna ytterligare en grej som jag tyckte var rolig. Jag fick äran att köra bussen till och från paddlingen. Och inte bara bussen utan även med ett släp bakom. Och inte nog med att jag fick köra buss och släp, jag fick också backa med buss och släp. Och inte nog med, det gick dessutom bra när jag backade. Helt otroligt.

Man skulle kunna tro att det här med buss och backning var resans höjdpunkt för mig men jag skulle vilja bunta ihop alla moment under hela kanotsafarin och påstå att allting var en enda stor höjdpunkt.

Jag vet inte om det blev så himla mycket fäbodliv egentligen. Det kändes som att det hela tiden var lite för lyxigt. Läraren Jenny hade bara en kort bit hem så hon åkte och hämtade saker stup i kvarten samtidigt som det fanns en varm stuga precis vid vår lägerplats som man kunde smita in i om man hade problem med att hålla sig varm. Lite fuskigt.

För att motarbeta fusket var vi fyra stycken som gick åt motsatt håll. Istället för att överge tältet på kvällen och krypa in i stugan övergav vi tältet och la oss ute i naturen. Första kvällen sov vi under bar himmel. Det var en himmel full av stjärnor som våra ögon fick bevittna, innan tröttheten till sist tvingade igen ögonlocken.

Som jag nämnde i onsdags, innan avfärden, var området kring fäboden ganska björntätt. Redan första kvällen fick vi erfara att det fanns björn i närheten. Vi tog en liten promenad tillsammans och spanade in björnskit. Inte särskilt svårt att lista ut vad han/hon/den/det hade ätit. Dagen efter, torsdagen, gick vi ytterligare en promenad. Denna gång kollade vi på ett björnide. Väldigt häftigt. Han/hon/den/det hade grävt ner sig under en myrstack. Med dessa tecken på björn är det på ett sätt ganska idiotiskt att sova under bar himmel.

Att sova under bar himmel var verkligen häftigt. Men det var också lite kyligt. Desto skönare var det att sova andra natten. Vi byggde tillsammans ett vindskydd som enligt mig blev mycket ståtligt. Arbetet började vid halv fyra på eftermiddagen och blev klart någon gång runt halv nio. De sista grankvistarna fick vi lägga dit i skenet från ficklamporna. Vi var så seriösa att det drog ut lite på tiden. Men det var det värt. Fruktansvärt mysigt att sova i vindskydd. Doften från grankvistarna är magnifik.

Just den natten vi sov i vindskyddet var det tydligen en björn och hälsade på i skogarna kring vår lägerplats. Henrik vaknade av björnens grymtande och trodde att det var någon som skojade med honom. Han smög ut från tältet och möttes av en stor och mörk skugga inne i skogen. Mycket rädd tassade han tillbaka till tältet och kröp ner i sovsäcken. Och jag förstår honom, en björn vill man inte stöta på.

Jag har dock väldigt svårt att ta in hela den här historien, att det skulle ha varit en björn och hälsat på i vårt läger. Inte för att jag inte tror Henrik, utan just det faktum att en stor och kraftfull björn befann sig i närheten av mig och om den velat, enkelt kunde ställa till med mycket stor oreda. Känns som en annan värld.

Fäbodlivet avslutades med älgjakt för de som ville, det blev bara jag och Lena. Vi fick följa med varsin hundförare. Jag gick med Björn som tillsammans med sin jämthund Tarro skulle försöka fälla en älg. Det blev en älg fälld, men det var inte tack vare Tarro. Tarro sprang lite för mycket fel för att husse skulle kunna få skjuta en älg. Men det var en vältränad hund. Han sprang som bara den och hade inte en kubikcentimer för mycket fett på kroppen. Där har vår jämthund Ludde lite att lära.

Det här var första utflykten för oss med två övernattningar. Måste säga att de två nätterna får höga betyg. En fyra för natten under bar himmel och en solklar femma för vindskyddsnatten. Att inte natten under bar himmel får högre beror på att jag frös stora delar av natten och att det blev fuktigt frampå morgonen. Dock en härlig upplevelse som jag definitivt kommer pröva igen.

Vindskyddsnatten blev som sagt perfekt. Skydd över huvudet, varmt och skönt och kanske framförallt, det faktum att vi byggde det själva. Jag är så stolt över oss och det vi skapade. Jag ger oss också en solklar femma.

Den här veckan bestod det schemalagda äventyret av havskajakpaddling. Som vanligt gav vi oss iväg på tisdagsmorgonen och kom hem på onsdagseftermiddagen. Det som skiljde jämfört med tidigare utflykter när det gällde förberedelserna, var att vi kursdeltagare ordnade med vår egen mat. Mycket bra tycker jag. Då får man pröva sin fantasi och försöka hitta på nyttiga och goda saker att äta. Sallad ena gången och pasta med skinksås andra gången blev det för mig. Sen satsade jag en hel del på nötter. Mycket nötter. Jag proppade i mig nötter varje gång vi hade en liten rast. Det fick mig att gå i gång rejält! Hade fullt med överskottsenergi de där dagarna. Härlig känsla, helt klart.

Nötterätandet fick mig också att gå emot mitt godisförbud. Jag har hållt mig borta från godis i snart två år. Bara ätit av "misstag" några gånger. Men när man är ute på såna här turer då det gäller att kunna prestera anser jag det är helt okej att synda lite. Eller så är det bara en ursäkt jag har hittat på för att få äta de godsaker jag egentligen har förbud mot.

Havskajakpaddling var det som sagt som gällde denna vecka. Jag paddlade lite i somras när jag var i Jämtland och fick då mersmak. Jämtlandsturen innebar också att jag hade lite förkunskaper som definitivt inte satt ivägen. Våra äventyr är ganska intensiva och det är mycket information som luftas så om man då redan vet en del sen innan är det lättare att ta in allt.

Till en början hade vi fint väder. Solen sken och alla var glada. Vi paddlade till ön Grisslan och kikade runt i den lilla mysiga fiskebyn samtidigt som vi lastade in dagens lunch. Innan vi paddlade vidare sprang några av oss upp på ett berg och möttes av en väldigt vacker vy, åt alla väderstreck. På vägen från Grisslan fick jag en uppgift. Jag skulle vara körkarl. Det innebär att man paddlar sist och ser till att alla är kvar i gruppen. Det blev en utmaning för mig. Jag märkte snart att jag gärna vill paddla på och vara med i främre träffen. Om det beror på en liten tävlingsinstinkt som finns inuti mig eller om det är så att jag vill utnyttja de krafter jag besitter vet jag inte. Förmodlingen lite av båda.


Från vänster:
1) Utsikt över den mysiga byn
2) Utsikt från den mysiga byn
3) Utsikt från bron i den mysiga byn
4) Ett kapell beläget i den mysiga byn.

Målet efter lunch var Skommarhamn, samma ställe som vi utgick från. Där bytte vi instruktör. Niclaz lämnade över till Lennart. Det är så att Niclaz när som helst ska bli pappa och då är det inte så himla lämpligt att sova på en ö. Lennart var mycket kunnig och när vi paddlat fram till vårt övernattningsställe och lastat ur kajakerna lärde han oss lite paddelteknik. Vi fick öva på att förflytta oss i sidled samt att genom att röra paddeln på vattenytan bygga upp ett stöd så att det gick att luta kajaken och visa upp undersidan för varandra. Nu var det så att detta inte är det lättaste utan alla som försökte trillade i. (Jag fick dock jobba rejält för att välta kajaken. Tydligen var jag ganska duktig på det där med att bygga upp ett stöd med paddelns hjälp så jag fick faktiskt tippa i mig själv med flit till sist. Jag fejkade helt enkelt ett misslyckande. Jag skrev det i parentes för att inte verka för kaxig och sjävgod.)

Meningen med att vi skulle försöka klara vissa moment var nog att vi skulle misslyckas och trilla i. Lite som halkbanan när man ska ta körkort för bil. Vi fick nämligen också lära oss att rädda varandra. Om man är två kajaker ute, vilket man alltid minst ska vara, och den ena trillar i är det faktiskt inte så himla svårt att få upp den blöta kompisen i sin kajak och paddla vidare. Tar man det lugnt och tänker på att ha låg tyngdpunkt löser man det galant.

På stranden där vi skulle bo fanns en bastu. Precis det man vill ha när man legat i vattnet! Vi satt därinne hela klassen och njöt. När vi klev ut ur värmen hade Lennart gjort upp en fin lägereld. Vilken kille. Strax därefter paddlade han tillbaka till fastlandet vilket innebar LF för oss. LF står naturligtvis för LärarFritt. Vi jublade högt.

Runt 22-tiden lämnade alla lägerelden och begav sig till respektive krypin. Jag och John valde att sova under bar himmel. Det fanns ett vindskydd med en liten uteplats bredvid. Vi lade oss på uteplatsen trots att regnet börjat droppa ner från himlen. Det är riktigt mysigt att höra regndropparna mot sovsäcken. Regnet höll sig ganska lugnt fram till någon gång vid halv två på natten. Då vaknade jag av att det regnade mycket och jag insåg då att vindskyddet är en torrare sovplats än under bar himmel. Jag väckte John för att fråga om han också skulle ge upp och ta sig in under tak men han låg envist kvar. Imponerande.

Onsdagen bjöd på blåsigt väder och höga vågor. Niclaz kom till oss vid nio-tiden och han hade potoner på sin kajak för att få extra stöd och det är ingen bra uppmuntran för kajaknybörjare som oss. Blåsten gjorde att vi fick planera om dagens rutt och göra upp både plan B och plan C.

När vi var färdigpackade gav vi oss iväg. Första biten var medvind och vågorna i ryggen vilket innebar surfning! Häftigt, minst sagt. Ibland får man världens fart för att sedan nästan stanna helt innan nästa våg kommer och bär iväg kajaken i full fart. Efter en stund sökte vi lä bakom en ö för att bestämma om plan B gick att genomföra. Svaret blev nej. Då tog vi till plan C. Tanken var att det skulle bli en längre rutt men lite mindre blåsig. Så blev det inte riktigt. Det blåste minst lika mycket som tidigare på dagen och vi tvingades iland för att pusta ut och fylla på batterierna.

När vi satt där och fikade sa Niclaz: "Nu avbryter vi det här." Han ansåg att det var för blåsigt för att ge sig ut hela gruppen och frågade istället efter två frivilliga. Utan att exakt veta vad det gällde var jag snabb med att anmäla mig. Jag hade fortfarande kraft kvar och vill gärna kämpa på lite till. Det Niclaz hade tänkt ut var att paddla rakt emot vinden och vågorna för att kliva iland ca 3 kilometer från bilarna, hämta dom, och sedan åka runt och hämta resten av klassen. Det var jag, Niclaz och John som kämpade i blåsten. Stundtals var det rejäl motvind, uppemot 20 m/s, och då får man jobba för att ta sig framåt. Men samtidigt kul och häftig att det faktiskt går att ta sig fram, trots en liten kajak i de stora vågorna.

Niclaz sa att vi skulle ligga på linje men jag hade återigen problem med att jag paddlade för snabbt. Jag var aningen för ivrig och fick en uppmaning från Niclaz att om jag ska bli naturguide måste jag lära mig att hålla tillbaka och mer inrikta mig på att göra gruppen tillfreds genom att avvakta och hålla koll på dom än att paddla på själv för att jag ska få känna mig stark och glad över att ta ut mig rejält.

Vi kom i alla fall över till lä i hyfsat samlad grupp och jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta en löprunda till Skommarhamn (där bilarna fanns) och hämta en av bilarna och sedan åka och hämta John och Niclaz. På mindre än en sekunds betänketid svarade jag "javisst!" Det förvånade mig lite, att jag var så entusiastisk över att springa drygt tre kilometer när jag precis paddlat i motvind i nästan en timme. Det förvånade mig också att jag kände mig så pigg och fräsch som jag faktiskt gjorde. Det var nog de där "förbjudna" jordnötternas förtjänst.

Så havskajakpaddlingen avslutades för min del med 3,2 kilometers löpning. Niclaz nämnde ordet multisport och det var precis som en multisportare jag kände mig när jag med blöta shorts snörade på mig de blöta skorna och gav mig iväg. Tänk vad denna utbildning bjuder på.

Sådär, nu har jag tryckt undan lite bråte och hittat lite tid. Jag har även satt mig i sängen och liksom mysskriver detta inlägg. Brukar bli bra så.

Apropå säng, jag skrev i ett inlägg häromdagen att jag "inte lyckades komma i säng i tid" och syftade då på tisdagskvällen. Det kan ju tyckas som att det inte är något konstigt med det men för den vakne, petige och något elake läsaren är den lilla meningen en triumf. Det är nämligen så att jag skrev fel. Jag hade inte en chans att komma i säng i tid denna kväll, jag sov ju för tusan i en tältkåta och lycka till med att få in en säng där! Näe, sanningen är den att jag hade svårt att komma in i sovsäcken i tid. Rätt ska vara rätt annars blir det bara fel och det är inte rätt.

Det här med bäversafari nämnde jag också i ett tidigare inlägg. Det låter ju fruktansvärt exotiskt men är oftast inte så himla spektakulärt. Det är skog och vatten helt enkelt. MEN! när bävern visar sig och simmar förbi ute i vattnet, då vaknar den exotiska delen av hjärnan! Det var precis vad som hände i onsdagsmorse. Jag fick se två livs levande och plaskande bävrar. "Vilken tur han har" tänker nog en del, men nej, jag tror inte det var tur. Med mig till bäverhyddan hade jag klassens bäverexpert, Mari. Hon kan allt man behöver kunna om bävrar och det visade hon denna morgon.

Att kunna segla är en hel vetenskap. Det finns massor av olika namn på olika saker och det finns till och med olika namn på likadana saker. För att lyckas på en segelbåt måste man veta vilket rep man ska dra i vid vilken tidpunkt och hur hårt. Lägg därtill att vågorna kan vara väldigt höga och man förstår att det här med att segla inte är det lättaste. Ändå kändes det som att jag kunde manövrera båten precis som jag ville och var kung på havet. Men det är ju befängt, det finns ju bara en kung på haven och det är ju Magnus Uggla. Nej vänta, det är ju kung i baren han är.

När vi kom hem från bäversafarin på onsdagsmorgonen var gröten på gång. Eller gröt och gröt, välling är ett bättre ord. Jag tror den var gjort på havregryn men eftersom det inte syntes några gryn i smörjan i kastrullen var det svårt att avgöra. Kan ha varit vad som helst. Det som tyder på att det trots allt var havregrynsgröt var att det smakade väldigt gott tillsammans med äppelmos. Om man lastade upp fifty-fifty med gröt/välling och äppelmos och rörde om blev det riktigt delikat. Tyckte i alla fall jag. De andra såg en aning skeptiska ut när jag högg in på protion nummer 3. För övrigt satt vi inne i tältkåtan och åt frukosten eftersom det regnade. Hög mysfaktor på det.

Den ö vi tältade på heter Mjältön och är Sverige högsta ö. På Mjältön finns ett berg som sträcker sig 236 meter över havet och efter onsdagens frukost i tältet gav vi oss iväg för att ta oss upp alla 234 meter som återstod, från tältet räknat, till toppen av berget. En sträcka på drygt 2 kilometer som var värd vartenda steg. Trots lite dimma och dis var det en fin utsikt.


Bävrar har jag redan nämnt i det här inlägget och det kan tyckas att det räcker vid det här laget men jag tänker nämna dom en gång till. En av anledningarna till det är att bävrar är väldigt intressanta. En annan anledning är att bäver är ett väldigt häftigt ord. Borde helt klart användas mer i det svenska språket. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att ge det en helt ny innebörd, vid sidan om djuret bäver. Jag tycker det kan ersätta något tråkigt svenskt ord. Eller varför inte alla svenska ord som är tråkiga. Det finns en hel del.

Huvudmålet med seglingsutflykten var att få känna på hur det är att segla. Lågt odds på det. Jag hade aldrig seglat tidigare men efter två dagar och drygt 6 mil till havs kände jag mig hemma på segelbåten. En härlig upplevelse som jag definitivt kan tänka mig att göra om. Det var inte många stunder under de två dagarna som jag kände att jag hade tråkigt. Däremot fanns det stunder som jag var rädd. Men rädslan vändes till något positivt när jag i efterhand märkte att det inte fanns något att vara rädd för. Höga vågor och rejäl blåst sätter segelbåten och dess besättning på prov och i början tänkte jag vid flera tillfällen att det här går inte vägen. Men man måste trycka in i skallen att båten kommer inte välta. Den är stabil och har på undersidan en köl som väger ton.
Den. Kommer. Inte. Välta.
Då blir segelturen mycket trevligare. Fast det var vid ett tillfälle under segelturen hem på onsdagen som vinden tog tag i seglet ordentligt och gjorde så att båtens försegel tog ett litet dopp i det blå. Det var inte mycket vattenkänning, men det var tillräckligt för att det skulle luta riktigt rejält. Man fick verkligen hålla sig i och samtidigt som den där rädslan smög sig på tyckte jag att det var häftigt. Fullt utslag på rodret åt ena hållet men båten gick fullt åt motsatt håll. Lite rädsla, men samtidigt häftigt.


På tisdagskvällen var vi ute på en kvällssegling. Vi åkte in mellan norra och södra Ulvön och passerade Ulvöns hamn innan vi kom ut till havet igen för att vända norrut och runda Ulvöns norra udde. Jag fick ta hand om rodret på hemvägen medan mörkret föll allt mer men det bekom mig inte. Snarare tvärtom. Det blev ytterligare lite häftigare och det var en skön känsla att ha makten över båten i sin hand samtidigt som man inte var helt hundra på vad det var för mörkt som skymtade en bit fram. Dagen efter fick jag beröm av vår kursföreståndare Niclaz för min navigation den kvällen. Det tar jag med mig från seglingsturen i Höga Kusten. Jag tar också med mig skådningen av bävrarna och alla trevliga stunder med klassen. Och kanske mest av allt, visdomen att segling är underbart och utan tvekan kan nämnas i samma andetag som Naturen ger mig ro.