Naturen - Ger - Mig - Ro

För en vecka sedan traskade jag runt i snö. Det var inte tänkt så. Det var tänkt att vi skulle få uppleva fjällmiljö i höstens alla färger under vår fjällvandringstur. Nu blev det mest färgen vit vi såg vart vi än vände oss (om nu vit är en färg, en del hävdar ju att det inte är det. Jag lämnar dock den diskussionen åt sidan så länge och fortsätter tills vidare att envetet kalla vit för en färg).

En höstfjällvecka bör inte innehålla snö. Men jag är ändå inte särskilt ledsen över att det gjorde det den här gången. Vi klarade oss fint ändå. Men jag måste erkänna att jag kände mig en aning bedrövad när vi klev ur bussen där vi skulle börja vandra och fötterna begravdes i en decimeter vitt.


Huvudmålet med vandringen var att få se tydliga spår av istiden samt att få en insikt i vad en klimatförändring kan göra med landskapet. För att kunna uppfylla dessa mål måste man vara på en plats där dessa tydliga spår finns. Området kring Issjödalen är en sådan plats. Därför var det just det området vi siktade in oss på. Utöver huvudmålen hade vi vissa delmål att uppfylla. Det var till exempel ledarskap, klädsel vid vandring, matlagning och övernattning utomhus samt guideteknik. Relativt simpla saker som vi tränar varje gång vi är ute. Nyttigt att kunna, framförallt för oss naturguider!

Innan vi kom så långt som att det var dags att börja vandra hann vi med en dag proppad med lite av varje. Vi åkte bil i nästan 5 timmar. Följde upp det med en timme produktinformation och lite shopping på Lundhags i Järpen. Därefter åkte vi till Hållands folkhögskola och käkade lunch följt av en resa in till Åre, där nästa studiebesök väntade. Denna gång var det Klättermusen som gällde och framförallt jag svalde det säljaren sa med hull och hår och gick därifrån med fyllda kassar. Dock inte särskilt fylld plånbok. Trots den stora utgiften känns det bra. Grejerna jag köpte är bra grejer och jag fick rabatt. Det är klart man slår till då om man har chansen!

Nästa anhalt blev återigen Hålland och en liten promenad till Ristafallet tillsammans med "UG", som tydligen är en profil i friluftssammanhang. Det var det ingen i klassen som hade en aning om innan men det var lätt att förstå det efteråt. Trots att han inte var så lång utstrålade han självsäkerhet och pondus och man kände att man verkligen ville ta in allt han sa. Efter promenaden åt vi middag på Hålland som följdes av kvällens sista gemensamma aktivitet, en timme undervisning om istiden och det vi skulle komma att få se de följande dagarna. Många passade in bra på det för mig nya uttrycket "betongkeps" och det är förståeligt efter en sådan dag. (Med betongkeps menar man alltså att huvudet är tungt. Man är sjukt trött helt enkelt.)

Under vandringen delade vi i klassen på guideansvaret. Vi turades om att vara ledare för gruppen och vissa klarade det fint medan andra inte löste uppgiften fullt så bra. Jag tillhörde den sistnämnda kategorin. Jag vet inte varför det blev som det blev. Kanske att jag kom in i det fel från början. Jag var lite för slapp med att bestämma tid för avfärd efter lunchen och sen höll det väll i sig. Ingen toppenledare denna dag. Men jag tror samtidigt att mitt lilla misslyckade var till stor nytta. Jag fick känslan av att de andra skärpte till sig sedan vi pratat om det. Om inte annat så lärde jag mig mycket. Jag vet numer hur man inte ska göra.

Jag tycker verkligen det är ypperligt att vi får chansen att vara ledare en stund var för då ges vi som sagt chansen att på nära håll studera hur olika personer uppträder när de är ledare. Man lär sig nåt av varje persons ledarinsats. Sen vill jag också mena att det finns negativa saker med att vi är ledare för varandra och det är att det blir svårt att ta plats som ledare. Normalt sett är ledaren den som har den största erfarenheten och det största kunnandet. I vår klass är vi ganska lika på de punkterna och då är det svårt att som ledare ta ett beslut, i och med att man troligtvis inte har mer fakta och kunskaper att grunda beslutet på än övriga gruppen.

Vi kom tillbaka till Hampnäs på fredagskvällen och sedan dess är det många personer som har frågat mig "Vad gjorde ni på fjällturen?". Svaret är på ett sätt väldigt enkelt. Vi vandrade. Det är dock inget roligt svar att ge. Men det är definitivt det enklaste. Att utveckla svaret mer är väldigt svårt. Man bör nästan ha varit med för att förstå alla smådetaljer som hände. Det är svårt att rabbla upp dom bara sådär. Därför lägger jag här upp ett gäng bilder och hoppas kunna förmedla hur härligt vi hade det på så sätt istället!

Som jag nämnde tidigare var vi och kollade på Ristafallet. Faktum är att vi var där två gånger. Andra gången var när vi kommit hem från fjället och då gick vi en led som tog oss väldigt nära vattnet. Där försökte John härma min numer smått legendariska pose.

Men som framgår av bilden ovan misslyckades han brutalt. Såhär ska det se ut!

För er som inte vet spelades delar av Ronja Rövardotter in vid Ristafallet. Och på tal om Ronja Rövardotter kan jag meddela att jag under veckan fick ett erbjudande om en filmroll. Det är John och Lena i min klass som planerar (om än väldigt, väldigt löst) att göra en Ronja Rövardotter 2. Jag är verkligen ingen skådespelare, därför är det förvånande att jag efter en mycket kort provspelning fick rollen som Birk. Jag är oerhört smickrad! De har dock ett krav på mig. Och det är att jag börjar odla skägg. Kanske skulle ta och strunta i den där rollen trots allt.