Naturen - Ger - Mig - Ro

Den här veckan bestod det schemalagda äventyret av havskajakpaddling. Som vanligt gav vi oss iväg på tisdagsmorgonen och kom hem på onsdagseftermiddagen. Det som skiljde jämfört med tidigare utflykter när det gällde förberedelserna, var att vi kursdeltagare ordnade med vår egen mat. Mycket bra tycker jag. Då får man pröva sin fantasi och försöka hitta på nyttiga och goda saker att äta. Sallad ena gången och pasta med skinksås andra gången blev det för mig. Sen satsade jag en hel del på nötter. Mycket nötter. Jag proppade i mig nötter varje gång vi hade en liten rast. Det fick mig att gå i gång rejält! Hade fullt med överskottsenergi de där dagarna. Härlig känsla, helt klart.

Nötterätandet fick mig också att gå emot mitt godisförbud. Jag har hållt mig borta från godis i snart två år. Bara ätit av "misstag" några gånger. Men när man är ute på såna här turer då det gäller att kunna prestera anser jag det är helt okej att synda lite. Eller så är det bara en ursäkt jag har hittat på för att få äta de godsaker jag egentligen har förbud mot.

Havskajakpaddling var det som sagt som gällde denna vecka. Jag paddlade lite i somras när jag var i Jämtland och fick då mersmak. Jämtlandsturen innebar också att jag hade lite förkunskaper som definitivt inte satt ivägen. Våra äventyr är ganska intensiva och det är mycket information som luftas så om man då redan vet en del sen innan är det lättare att ta in allt.

Till en början hade vi fint väder. Solen sken och alla var glada. Vi paddlade till ön Grisslan och kikade runt i den lilla mysiga fiskebyn samtidigt som vi lastade in dagens lunch. Innan vi paddlade vidare sprang några av oss upp på ett berg och möttes av en väldigt vacker vy, åt alla väderstreck. På vägen från Grisslan fick jag en uppgift. Jag skulle vara körkarl. Det innebär att man paddlar sist och ser till att alla är kvar i gruppen. Det blev en utmaning för mig. Jag märkte snart att jag gärna vill paddla på och vara med i främre träffen. Om det beror på en liten tävlingsinstinkt som finns inuti mig eller om det är så att jag vill utnyttja de krafter jag besitter vet jag inte. Förmodlingen lite av båda.


Från vänster:
1) Utsikt över den mysiga byn
2) Utsikt från den mysiga byn
3) Utsikt från bron i den mysiga byn
4) Ett kapell beläget i den mysiga byn.

Målet efter lunch var Skommarhamn, samma ställe som vi utgick från. Där bytte vi instruktör. Niclaz lämnade över till Lennart. Det är så att Niclaz när som helst ska bli pappa och då är det inte så himla lämpligt att sova på en ö. Lennart var mycket kunnig och när vi paddlat fram till vårt övernattningsställe och lastat ur kajakerna lärde han oss lite paddelteknik. Vi fick öva på att förflytta oss i sidled samt att genom att röra paddeln på vattenytan bygga upp ett stöd så att det gick att luta kajaken och visa upp undersidan för varandra. Nu var det så att detta inte är det lättaste utan alla som försökte trillade i. (Jag fick dock jobba rejält för att välta kajaken. Tydligen var jag ganska duktig på det där med att bygga upp ett stöd med paddelns hjälp så jag fick faktiskt tippa i mig själv med flit till sist. Jag fejkade helt enkelt ett misslyckande. Jag skrev det i parentes för att inte verka för kaxig och sjävgod.)

Meningen med att vi skulle försöka klara vissa moment var nog att vi skulle misslyckas och trilla i. Lite som halkbanan när man ska ta körkort för bil. Vi fick nämligen också lära oss att rädda varandra. Om man är två kajaker ute, vilket man alltid minst ska vara, och den ena trillar i är det faktiskt inte så himla svårt att få upp den blöta kompisen i sin kajak och paddla vidare. Tar man det lugnt och tänker på att ha låg tyngdpunkt löser man det galant.

På stranden där vi skulle bo fanns en bastu. Precis det man vill ha när man legat i vattnet! Vi satt därinne hela klassen och njöt. När vi klev ut ur värmen hade Lennart gjort upp en fin lägereld. Vilken kille. Strax därefter paddlade han tillbaka till fastlandet vilket innebar LF för oss. LF står naturligtvis för LärarFritt. Vi jublade högt.

Runt 22-tiden lämnade alla lägerelden och begav sig till respektive krypin. Jag och John valde att sova under bar himmel. Det fanns ett vindskydd med en liten uteplats bredvid. Vi lade oss på uteplatsen trots att regnet börjat droppa ner från himlen. Det är riktigt mysigt att höra regndropparna mot sovsäcken. Regnet höll sig ganska lugnt fram till någon gång vid halv två på natten. Då vaknade jag av att det regnade mycket och jag insåg då att vindskyddet är en torrare sovplats än under bar himmel. Jag väckte John för att fråga om han också skulle ge upp och ta sig in under tak men han låg envist kvar. Imponerande.

Onsdagen bjöd på blåsigt väder och höga vågor. Niclaz kom till oss vid nio-tiden och han hade potoner på sin kajak för att få extra stöd och det är ingen bra uppmuntran för kajaknybörjare som oss. Blåsten gjorde att vi fick planera om dagens rutt och göra upp både plan B och plan C.

När vi var färdigpackade gav vi oss iväg. Första biten var medvind och vågorna i ryggen vilket innebar surfning! Häftigt, minst sagt. Ibland får man världens fart för att sedan nästan stanna helt innan nästa våg kommer och bär iväg kajaken i full fart. Efter en stund sökte vi lä bakom en ö för att bestämma om plan B gick att genomföra. Svaret blev nej. Då tog vi till plan C. Tanken var att det skulle bli en längre rutt men lite mindre blåsig. Så blev det inte riktigt. Det blåste minst lika mycket som tidigare på dagen och vi tvingades iland för att pusta ut och fylla på batterierna.

När vi satt där och fikade sa Niclaz: "Nu avbryter vi det här." Han ansåg att det var för blåsigt för att ge sig ut hela gruppen och frågade istället efter två frivilliga. Utan att exakt veta vad det gällde var jag snabb med att anmäla mig. Jag hade fortfarande kraft kvar och vill gärna kämpa på lite till. Det Niclaz hade tänkt ut var att paddla rakt emot vinden och vågorna för att kliva iland ca 3 kilometer från bilarna, hämta dom, och sedan åka runt och hämta resten av klassen. Det var jag, Niclaz och John som kämpade i blåsten. Stundtals var det rejäl motvind, uppemot 20 m/s, och då får man jobba för att ta sig framåt. Men samtidigt kul och häftig att det faktiskt går att ta sig fram, trots en liten kajak i de stora vågorna.

Niclaz sa att vi skulle ligga på linje men jag hade återigen problem med att jag paddlade för snabbt. Jag var aningen för ivrig och fick en uppmaning från Niclaz att om jag ska bli naturguide måste jag lära mig att hålla tillbaka och mer inrikta mig på att göra gruppen tillfreds genom att avvakta och hålla koll på dom än att paddla på själv för att jag ska få känna mig stark och glad över att ta ut mig rejält.

Vi kom i alla fall över till lä i hyfsat samlad grupp och jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ta en löprunda till Skommarhamn (där bilarna fanns) och hämta en av bilarna och sedan åka och hämta John och Niclaz. På mindre än en sekunds betänketid svarade jag "javisst!" Det förvånade mig lite, att jag var så entusiastisk över att springa drygt tre kilometer när jag precis paddlat i motvind i nästan en timme. Det förvånade mig också att jag kände mig så pigg och fräsch som jag faktiskt gjorde. Det var nog de där "förbjudna" jordnötternas förtjänst.

Så havskajakpaddlingen avslutades för min del med 3,2 kilometers löpning. Niclaz nämnde ordet multisport och det var precis som en multisportare jag kände mig när jag med blöta shorts snörade på mig de blöta skorna och gav mig iväg. Tänk vad denna utbildning bjuder på.