Forsränning i Vindelälven
Vet ni vad, jag har glömt att berätta om forsränningen. Eller glömt och glömt, skjutit framför mig är nog mer korrekt. Inte för att det inte är roligt att berätta om det utan mer för att den lilla aspekten som kallas tid har en förmåga att försvinna.
Forsränning alltså. En resa med skräckblandad förtjusning är det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på dagen i Ekorrsele. Att sitta i den där lilla gummibåten när ett moln av vatten tornar upp sig och sekunder senare sköljer över en är man inte så kaxig. Men samtidigt ganska lycklig. I alla fall om man lyckas undvika att hamna i vattnet. I vanliga fall har jag inte så himla stora problem med att bada även om jag inte är ett vattendjur. Men när temperaturen sjunker ner till endast 7 grader krymper man en aning, på många sätt. Att då bli blöt är ingen höjdpunkt.
Nu är det dock så att när man forsränner är det omöjligt att inte bli blöt så det var så att säga oundvikligt. Det sista vi gjorde innan vi skulle ge oss iväg in i forsen var att böja oss bakåt över kanten på gummibåten och doppa huvudet i vattnet. Det fick till följd att vatten rann ner längs ryggen innanför våtdräkten. Jag kan fortfarande känna rysningarna när jag tänker tillbaka på det. Sen bar det iväg. Vi var fem fårn klassen plus en guide i vår båt. Jag satt längst fram och hann därmed se alla vita valsar innan de slog mot båten. Härligt men blött.
Totalt tog vi oss igenom två forsar och dagens andra kändes härligare än dagens första. Kanske för att den var aningen lugnare, en trea på den sexgradiga skalan mot en fyra för den första forsen. Kan också ha berott på att vi var mer erfarna. Vi visste lite mer vad som väntade.
Mellan dagens två forsar passade vi på att bada. Det är här som dagens stora skräckupplevelse dök upp. Vi skulle simma ut en bit i forsen för att sedan åka med forsen och få känna på de stora valsarnas krafter. Jag kände mig av någon anledning väldigt sugen på att vara först ut och ingen annan protesterade så det blev jag som kastade mig ut strax efter den ena av guideerna (hon skulle visa hur man gör).
Tanken var att man skulle simma tills guiden blåste i visselpipan för att hamna rätt i forsen men jag fick smått panik av allt vatten när jag bara kommit en bit så jag slutade simma långt innan han visslade. Det fick till följd att jag under min färd slog i en sten. Men det var inte det som gjorde färden i forsen skräckfylld. Det var den panik som uppstod. Vi blev tillsagda att vi skulle andas när vi hade huvudet ovanför vattenytan, inte när vi var på väg in i en våg. Den informationen gjorde att jag istället för att andas på rätt ställe, inte andades alls. Det kändes så i alla fall. Hemsk känsla. Jag, och flera andra i klassen, kände det som att vår sista stund var kommen. Direkt efter sa jag till mig själv att aldrig någonsin testa detta igen.
Hur konstigt det än kan låta, så är jag ändå glad att jag gjorde det. Vet inte riktigt varför, men det känns bra att ha testat på det. Såhär ett tag efteråt har jag hunnit samla mig och kommit fram till att om det är varmare i vattnet är det inte alls otänkbart att jag tar mig en tur i forsen igen. Det är trots allt en häftig känsla att se en fet våg komma mot en och sedan dundra rätt in i den och gå segrande ur striden.
Forsknäckarna AB
Forsränning alltså. En resa med skräckblandad förtjusning är det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på dagen i Ekorrsele. Att sitta i den där lilla gummibåten när ett moln av vatten tornar upp sig och sekunder senare sköljer över en är man inte så kaxig. Men samtidigt ganska lycklig. I alla fall om man lyckas undvika att hamna i vattnet. I vanliga fall har jag inte så himla stora problem med att bada även om jag inte är ett vattendjur. Men när temperaturen sjunker ner till endast 7 grader krymper man en aning, på många sätt. Att då bli blöt är ingen höjdpunkt.
Nu är det dock så att när man forsränner är det omöjligt att inte bli blöt så det var så att säga oundvikligt. Det sista vi gjorde innan vi skulle ge oss iväg in i forsen var att böja oss bakåt över kanten på gummibåten och doppa huvudet i vattnet. Det fick till följd att vatten rann ner längs ryggen innanför våtdräkten. Jag kan fortfarande känna rysningarna när jag tänker tillbaka på det. Sen bar det iväg. Vi var fem fårn klassen plus en guide i vår båt. Jag satt längst fram och hann därmed se alla vita valsar innan de slog mot båten. Härligt men blött.
Totalt tog vi oss igenom två forsar och dagens andra kändes härligare än dagens första. Kanske för att den var aningen lugnare, en trea på den sexgradiga skalan mot en fyra för den första forsen. Kan också ha berott på att vi var mer erfarna. Vi visste lite mer vad som väntade.
Mellan dagens två forsar passade vi på att bada. Det är här som dagens stora skräckupplevelse dök upp. Vi skulle simma ut en bit i forsen för att sedan åka med forsen och få känna på de stora valsarnas krafter. Jag kände mig av någon anledning väldigt sugen på att vara först ut och ingen annan protesterade så det blev jag som kastade mig ut strax efter den ena av guideerna (hon skulle visa hur man gör).
Tanken var att man skulle simma tills guiden blåste i visselpipan för att hamna rätt i forsen men jag fick smått panik av allt vatten när jag bara kommit en bit så jag slutade simma långt innan han visslade. Det fick till följd att jag under min färd slog i en sten. Men det var inte det som gjorde färden i forsen skräckfylld. Det var den panik som uppstod. Vi blev tillsagda att vi skulle andas när vi hade huvudet ovanför vattenytan, inte när vi var på väg in i en våg. Den informationen gjorde att jag istället för att andas på rätt ställe, inte andades alls. Det kändes så i alla fall. Hemsk känsla. Jag, och flera andra i klassen, kände det som att vår sista stund var kommen. Direkt efter sa jag till mig själv att aldrig någonsin testa detta igen.
Hur konstigt det än kan låta, så är jag ändå glad att jag gjorde det. Vet inte riktigt varför, men det känns bra att ha testat på det. Såhär ett tag efteråt har jag hunnit samla mig och kommit fram till att om det är varmare i vattnet är det inte alls otänkbart att jag tar mig en tur i forsen igen. Det är trots allt en häftig känsla att se en fet våg komma mot en och sedan dundra rätt in i den och gå segrande ur striden.
Forsknäckarna AB
Kommentarer
Trackback
