Naturen - Ger - Mig - Ro

Sådär, nu har jag tryckt undan lite bråte och hittat lite tid. Jag har även satt mig i sängen och liksom mysskriver detta inlägg. Brukar bli bra så.

Apropå säng, jag skrev i ett inlägg häromdagen att jag "inte lyckades komma i säng i tid" och syftade då på tisdagskvällen. Det kan ju tyckas som att det inte är något konstigt med det men för den vakne, petige och något elake läsaren är den lilla meningen en triumf. Det är nämligen så att jag skrev fel. Jag hade inte en chans att komma i säng i tid denna kväll, jag sov ju för tusan i en tältkåta och lycka till med att få in en säng där! Näe, sanningen är den att jag hade svårt att komma in i sovsäcken i tid. Rätt ska vara rätt annars blir det bara fel och det är inte rätt.

Det här med bäversafari nämnde jag också i ett tidigare inlägg. Det låter ju fruktansvärt exotiskt men är oftast inte så himla spektakulärt. Det är skog och vatten helt enkelt. MEN! när bävern visar sig och simmar förbi ute i vattnet, då vaknar den exotiska delen av hjärnan! Det var precis vad som hände i onsdagsmorse. Jag fick se två livs levande och plaskande bävrar. "Vilken tur han har" tänker nog en del, men nej, jag tror inte det var tur. Med mig till bäverhyddan hade jag klassens bäverexpert, Mari. Hon kan allt man behöver kunna om bävrar och det visade hon denna morgon.

Att kunna segla är en hel vetenskap. Det finns massor av olika namn på olika saker och det finns till och med olika namn på likadana saker. För att lyckas på en segelbåt måste man veta vilket rep man ska dra i vid vilken tidpunkt och hur hårt. Lägg därtill att vågorna kan vara väldigt höga och man förstår att det här med att segla inte är det lättaste. Ändå kändes det som att jag kunde manövrera båten precis som jag ville och var kung på havet. Men det är ju befängt, det finns ju bara en kung på haven och det är ju Magnus Uggla. Nej vänta, det är ju kung i baren han är.

När vi kom hem från bäversafarin på onsdagsmorgonen var gröten på gång. Eller gröt och gröt, välling är ett bättre ord. Jag tror den var gjort på havregryn men eftersom det inte syntes några gryn i smörjan i kastrullen var det svårt att avgöra. Kan ha varit vad som helst. Det som tyder på att det trots allt var havregrynsgröt var att det smakade väldigt gott tillsammans med äppelmos. Om man lastade upp fifty-fifty med gröt/välling och äppelmos och rörde om blev det riktigt delikat. Tyckte i alla fall jag. De andra såg en aning skeptiska ut när jag högg in på protion nummer 3. För övrigt satt vi inne i tältkåtan och åt frukosten eftersom det regnade. Hög mysfaktor på det.

Den ö vi tältade på heter Mjältön och är Sverige högsta ö. På Mjältön finns ett berg som sträcker sig 236 meter över havet och efter onsdagens frukost i tältet gav vi oss iväg för att ta oss upp alla 234 meter som återstod, från tältet räknat, till toppen av berget. En sträcka på drygt 2 kilometer som var värd vartenda steg. Trots lite dimma och dis var det en fin utsikt.


Bävrar har jag redan nämnt i det här inlägget och det kan tyckas att det räcker vid det här laget men jag tänker nämna dom en gång till. En av anledningarna till det är att bävrar är väldigt intressanta. En annan anledning är att bäver är ett väldigt häftigt ord. Borde helt klart användas mer i det svenska språket. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att ge det en helt ny innebörd, vid sidan om djuret bäver. Jag tycker det kan ersätta något tråkigt svenskt ord. Eller varför inte alla svenska ord som är tråkiga. Det finns en hel del.

Huvudmålet med seglingsutflykten var att få känna på hur det är att segla. Lågt odds på det. Jag hade aldrig seglat tidigare men efter två dagar och drygt 6 mil till havs kände jag mig hemma på segelbåten. En härlig upplevelse som jag definitivt kan tänka mig att göra om. Det var inte många stunder under de två dagarna som jag kände att jag hade tråkigt. Däremot fanns det stunder som jag var rädd. Men rädslan vändes till något positivt när jag i efterhand märkte att det inte fanns något att vara rädd för. Höga vågor och rejäl blåst sätter segelbåten och dess besättning på prov och i början tänkte jag vid flera tillfällen att det här går inte vägen. Men man måste trycka in i skallen att båten kommer inte välta. Den är stabil och har på undersidan en köl som väger ton.
Den. Kommer. Inte. Välta.
Då blir segelturen mycket trevligare. Fast det var vid ett tillfälle under segelturen hem på onsdagen som vinden tog tag i seglet ordentligt och gjorde så att båtens försegel tog ett litet dopp i det blå. Det var inte mycket vattenkänning, men det var tillräckligt för att det skulle luta riktigt rejält. Man fick verkligen hålla sig i och samtidigt som den där rädslan smög sig på tyckte jag att det var häftigt. Fullt utslag på rodret åt ena hållet men båten gick fullt åt motsatt håll. Lite rädsla, men samtidigt häftigt.


På tisdagskvällen var vi ute på en kvällssegling. Vi åkte in mellan norra och södra Ulvön och passerade Ulvöns hamn innan vi kom ut till havet igen för att vända norrut och runda Ulvöns norra udde. Jag fick ta hand om rodret på hemvägen medan mörkret föll allt mer men det bekom mig inte. Snarare tvärtom. Det blev ytterligare lite häftigare och det var en skön känsla att ha makten över båten i sin hand samtidigt som man inte var helt hundra på vad det var för mörkt som skymtade en bit fram. Dagen efter fick jag beröm av vår kursföreståndare Niclaz för min navigation den kvällen. Det tar jag med mig från seglingsturen i Höga Kusten. Jag tar också med mig skådningen av bävrarna och alla trevliga stunder med klassen. Och kanske mest av allt, visdomen att segling är underbart och utan tvekan kan nämnas i samma andetag som Naturen ger mig ro.