Naturen - Ger - Mig - Ro

Jag har nog blivit lite knäpp. Eller så gillar jag helt enkelt att göra det lite svårt och besvärligt för mig. Natten mellan tisdag och onsdag kunde jag ha gjort som de andra, sovit i den uppvärmda timmerstugan och fått rejält med nattsömn. Det hade varit det naturliga. När det erbjuds ett smidigt alternativ är det normalt att gå för det. Men jag valde alltså ett annat alternativ.

Jag eldade på utav bara tusan i eldstaden så det brann som det aldrig gjort förut och rullade ut mitt liggunderlag och min sovsäck intill. I skenet av eldflammorna kröp jag ner i sovsäcken och njöt av himlens alla stjärnor och eldens ljuvliga sprakande. Återigen upplevde jag ett tillfälle då jag är jättetrött och verkligen vill sova men samtidigt inte mista synen av stjärnhimlen och den underbara stund det faktiskt var just där och då. Man sluter ögonen för att man är trött och har det så gutt, men öppnar dom sekunder senare av att man precis har kommit på att man vill vara vaken och få uppleva den härliga känslan ytterligare en liten stund. En ständig kamp som pågår länge men som till sist alltid vinns av tröttheten.

Denna kväll fick jag sällskap vid elden av John. Han tyckte synd om mig som låg där ute själv och lade sig bredvid mig, fast jag sa att han inte behövde det. Snällt av honom. Under natten vaknade jag flera gånger. Oftast för att det var lite kyligt (elden slocknade ganska snabbt på kvällen, trots dess rejäla omfattning). Men det visste jag redan innan att det skulle bli så det var egentligen inget större problem. Om det inte varit för att John låg bredvid. Jag brukar kunna somna om ganska snabbt men denna natt frös även John och han drog sig närmare och närmare mig och till slut låg vi så nära varandra att jag hörde hans andetag mycket tydligt. Och det var inga vanliga andetag, det var högljudda andetag. Det var svårare att somna med dom i örat än när någon snarkar.

Men jag fick trots allt sova en hel del och på morgonen gick jag upp lite tidigare än de andra för att gå en liten promenad. När jag kom tillbaka berättade John för mig att han, när han vaknade, med lätthet hade konstaterat att jag inte låg bredvid honom, vilket gjorde att han kunde krypa in i stugan. Han låg kvar ute hela natten bara för min skull, gulligt av honom.

Trots att jag precis skrivit en hel uppsats om övernattningen så var det inte den som var huvudattraktionen under denna kanotsafari utan det var naturligtvis själva paddlingen. Vi paddlade totalt lite drygt 26 kilometer på två dagar med en medelhastighet på 5,3 km/h. Under vägen ställdes vi inför flera problem, men inget var större än att vi löste det. Även om några av oss blev väldigt skeptiska när det låg ett träd rakt över ån. Men tack vare klassens kompetens tog sig alla förbi, på lite olika sätt. Några klättrade över trädet och lät kanoten glida under medan andra kröp ihop och gled förbi under trädet.

Det var relativt lite vatten i ån när vi var där. Det var inte katastrofalt lite, vi behövde aldrig kliva ur och bära kanoterna för att det inte fanns något farbart vatten alls. Däremot var vi stundtals tvugna att kliva ur och lyfta loss oss när vi kört på grund. För mina och Björns fötter blev det ganska många besök i vattnet. Vi kom i efterhand på att det berodde på att den kanottypen vi (och även Niclaz och Maria) använde gick längre ner i vattnet. I gengälld verkade det som att våra kanoter gick fortare när det var djupare och inte lika strömmande vatten. Det fick till följd att vi vid ett tillfälle skulle vänta in dom andra och gled då in bland buskarna och gömde oss. Mycket finurligt tyckte vi. Dom andra undrade nog vad vi höll på med.


Jag fick som jag nämnde häromdagen ett uppdrag under kanotturen. Uppdraget bestod av att undervisa klassen i lite paddlingsteknik. Jag är långt ifrån expert och denna lilla lektion var på inte på något vis planerad. När vi paddlade fram längs ån hörde Niclaz mig prata om J-draget när jag gav Björn lite paddlingstips och vips skulle jag få vara lärare för en stund. Det kändes som att de lyssnade på mig och att jag fick sagt det jag ville säga. Veckan i Jämtland och det jag lärde mig där kom väl till pass vid detta tillfälle.

Jag måste nämna ytterligare en grej som jag tyckte var rolig. Jag fick äran att köra bussen till och från paddlingen. Och inte bara bussen utan även med ett släp bakom. Och inte nog med att jag fick köra buss och släp, jag fick också backa med buss och släp. Och inte nog med, det gick dessutom bra när jag backade. Helt otroligt.

Man skulle kunna tro att det här med buss och backning var resans höjdpunkt för mig men jag skulle vilja bunta ihop alla moment under hela kanotsafarin och påstå att allting var en enda stor höjdpunkt.