Kallt i Stockholmsgatorna
Det är lite konstigt. När vi åkte till Stockholmsgatorna för tre veckor sedan var jag mentalt förberedd på att bo i tält på snö i cirka 10 minusgrader. När vi sedan kom dit och fick rapporter om att temperaturen på kvällen sjönk alltmer och runt klockan åtta visade den -23. Och då var som sagt klockan bara åtta på kvällen! Lägg därtill att klockan tickade på och att det blev natt = kallare. Plus att det under natten blev allt klarare på himlen = kallare. Så, man kan med största säkerhet hävda att vi tältade i -25 grader.
Och det är här det börjar bli konstigt. Jag var som sagt mentalt - och klädmässigt också för den delen - inställd och förberedd på -10. Jag har kommit på att det här med att vara mentalt förberedd är väldigt viktigt. Man klarar mycket mer än man tror och man klarar det dessutom mycket bättre än man tror, om man går in med inställningen att det kommer bli tufft men att man ska klara det i alla fall.
Jag hade ställt in mig på att klara en natt i tält i cirka 10 minusgrader. När det sedan blev - 25 borde jag ha frusit rejält och surat till och helt enkelt knäckts en aning. Men det gjorde jag inte. Jag kände mig pigg och stark på många sätt. Ingenting kunde trycka ner mig. Det är lite konstigt tycker jag.
Kanske att min tävlingsinstinkt satte in, "jag ska minsann klara detta". Jag har en tendens att vilja visa vad jag går för och anstränga mig inför mig själv eller andra människor. I grund och botten är det nog mig själv jag vill bevisa saker för men undermedvetet ser jag ofta till att någon annan är i närheten och också ges möjlighet att se vad jag presterar. Tävlingsinstinkt som sagt. Och lite kaxigt. Jag gillar helt enkelt att imponera på folk. Sån är jag.
- - - - -
Kylan gjorde - som det kanske har märkts - stort intryck på oss. Men denna tur i naturen bjöd även på en hel del annat. Till exempel en same på en skoter. När vi klev ur bussen hade vi 3 kilometers skidåkning framför oss för att nå vårt övernattningsställe. Det som var bra med dessa tre kilometer var att det gick en väg hela den sträckan. Det negativa var att vägen inte var plogad utan var täckt med ungefär en halvmeter snö. Det innebar tung, ibland väldigt tung, pulsning för den som gick i täten och drog upp spåret. Som en räddare i nöden dök den nyss nämnda samen upp och vi kunde utnyttja hans skoterspår. Hade inte han kommit hade vi inte varit framme än..
Väl framme blev jag glatt överraskad! Jag trodde vi skulle slå upp våra tält mitt ute i ingenstans men platsen Niclaz valt åt oss var en vändplan med ett jättefint vindskydd med tillhörande eldstad. Underbart med en brinnande eld!
Anledningen till att vi åkte till just Stockholmsgatorna var för att vi skulle få prova på rappellering. Rappellering innebär att man firar ned sig för en klippa. Som att klättra, fast åt andra hållet. Rappelleringen skulle äga rum dag 2 men i och med att det var så kallt var aktiviteten på väg att rinna ut i sanden (eller kanske snön i det här fallet). Men när vi hade varit på en spännande skidtur i riktigt kuperad terräng på förmiddagen kunde vi konstatera att det blivit lite varmare och att vi trots allt kunde genomföra rappelleringen. Kul! tänkte vi. Och kul blev det, även om det gick väldigt fort att fira sig ned för den drygt tio meter höga klippan och därmed även fort för hela aktiviteten att ta slut. Det var lite tråkigt.
- - - - -
En sak som jag måste nämna är att när det är 25 minusgrader vill man gärna ligga kvar i sovsäcken på natten och inte behöva gå ut och kissa. Jag bommade detta. Jag trodde jag var kissad och klar när jag kröp ner på kvällen men nejdå, jag vaknade mitt i natten och var oerhört kissnödig. Så kissnödig att det inte fanns någon återvändo. En tur ut i natten för att tömma blåsan var ett måste. Och det kan ha varit en av de skönaste kisspauser jag varit med om! Till att börja med, natten var underbar! Det var klart, månen sken och ficklampan var totalt överflödig. Jättefint. Själva kiss-proceduren behöver jag inte beskriva närmare, alla förstår nog hur underbart det var. Det bästa kanske ändå var att få krypa ner i sovsäcken när jag kom tillbaka till tältet. Visst, den var kall och jag var också ganska kall, men känslan av att inte vara kissnödig längre utan kunna krypa ihop och försöka sova och känna att det faktiskt fanns en chans att somna är nästintill obeskrivlig. Ibland är det de små sakerna som ger de stora känslorna.
- - - - -
Många undrar varför det heter Stockholmsgatorna. Det har jag också gjort. Man tycker ju inte det är logiskt att ett område i Ångermanland heter något med Stockholm. Men jag har fått berättat en förklaring som emellertid kan vara just logisk. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var men jag tror det handlade om att bergen i Stockholmsgatorna är så branta och passagerna mellan dom är lite små och trånga, precis som Gamla Stan i Stockholm. Det här området har alltså liknats vid Gamla Stan i Stockholm.
- - - - -
Här finns en film från våra äventyr i Stockholmsgatorna, filmad och redigerad av Niclaz. Håll till godo!
Och det är här det börjar bli konstigt. Jag var som sagt mentalt - och klädmässigt också för den delen - inställd och förberedd på -10. Jag har kommit på att det här med att vara mentalt förberedd är väldigt viktigt. Man klarar mycket mer än man tror och man klarar det dessutom mycket bättre än man tror, om man går in med inställningen att det kommer bli tufft men att man ska klara det i alla fall.
Jag hade ställt in mig på att klara en natt i tält i cirka 10 minusgrader. När det sedan blev - 25 borde jag ha frusit rejält och surat till och helt enkelt knäckts en aning. Men det gjorde jag inte. Jag kände mig pigg och stark på många sätt. Ingenting kunde trycka ner mig. Det är lite konstigt tycker jag.
Kanske att min tävlingsinstinkt satte in, "jag ska minsann klara detta". Jag har en tendens att vilja visa vad jag går för och anstränga mig inför mig själv eller andra människor. I grund och botten är det nog mig själv jag vill bevisa saker för men undermedvetet ser jag ofta till att någon annan är i närheten och också ges möjlighet att se vad jag presterar. Tävlingsinstinkt som sagt. Och lite kaxigt. Jag gillar helt enkelt att imponera på folk. Sån är jag.
- - - - -
Kylan gjorde - som det kanske har märkts - stort intryck på oss. Men denna tur i naturen bjöd även på en hel del annat. Till exempel en same på en skoter. När vi klev ur bussen hade vi 3 kilometers skidåkning framför oss för att nå vårt övernattningsställe. Det som var bra med dessa tre kilometer var att det gick en väg hela den sträckan. Det negativa var att vägen inte var plogad utan var täckt med ungefär en halvmeter snö. Det innebar tung, ibland väldigt tung, pulsning för den som gick i täten och drog upp spåret. Som en räddare i nöden dök den nyss nämnda samen upp och vi kunde utnyttja hans skoterspår. Hade inte han kommit hade vi inte varit framme än..
Väl framme blev jag glatt överraskad! Jag trodde vi skulle slå upp våra tält mitt ute i ingenstans men platsen Niclaz valt åt oss var en vändplan med ett jättefint vindskydd med tillhörande eldstad. Underbart med en brinnande eld!
Anledningen till att vi åkte till just Stockholmsgatorna var för att vi skulle få prova på rappellering. Rappellering innebär att man firar ned sig för en klippa. Som att klättra, fast åt andra hållet. Rappelleringen skulle äga rum dag 2 men i och med att det var så kallt var aktiviteten på väg att rinna ut i sanden (eller kanske snön i det här fallet). Men när vi hade varit på en spännande skidtur i riktigt kuperad terräng på förmiddagen kunde vi konstatera att det blivit lite varmare och att vi trots allt kunde genomföra rappelleringen. Kul! tänkte vi. Och kul blev det, även om det gick väldigt fort att fira sig ned för den drygt tio meter höga klippan och därmed även fort för hela aktiviteten att ta slut. Det var lite tråkigt.
- - - - -
En sak som jag måste nämna är att när det är 25 minusgrader vill man gärna ligga kvar i sovsäcken på natten och inte behöva gå ut och kissa. Jag bommade detta. Jag trodde jag var kissad och klar när jag kröp ner på kvällen men nejdå, jag vaknade mitt i natten och var oerhört kissnödig. Så kissnödig att det inte fanns någon återvändo. En tur ut i natten för att tömma blåsan var ett måste. Och det kan ha varit en av de skönaste kisspauser jag varit med om! Till att börja med, natten var underbar! Det var klart, månen sken och ficklampan var totalt överflödig. Jättefint. Själva kiss-proceduren behöver jag inte beskriva närmare, alla förstår nog hur underbart det var. Det bästa kanske ändå var att få krypa ner i sovsäcken när jag kom tillbaka till tältet. Visst, den var kall och jag var också ganska kall, men känslan av att inte vara kissnödig längre utan kunna krypa ihop och försöka sova och känna att det faktiskt fanns en chans att somna är nästintill obeskrivlig. Ibland är det de små sakerna som ger de stora känslorna.
- - - - -
Många undrar varför det heter Stockholmsgatorna. Det har jag också gjort. Man tycker ju inte det är logiskt att ett område i Ångermanland heter något med Stockholm. Men jag har fått berättat en förklaring som emellertid kan vara just logisk. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var men jag tror det handlade om att bergen i Stockholmsgatorna är så branta och passagerna mellan dom är lite små och trånga, precis som Gamla Stan i Stockholm. Det här området har alltså liknats vid Gamla Stan i Stockholm.
- - - - -
Här finns en film från våra äventyr i Stockholmsgatorna, filmad och redigerad av Niclaz. Håll till godo!
Kommentarer
Trackback
