Naturen - Ger - Mig - Ro

Jag beskrev ju i ett tidigare inlägg min upplevelse vid starten av årets Vasalopp. Men det blir ju inga 9 mil av att bara befinna sig i startfållan. Näe, jag åkte ju faktiskt loppet också!

 

Jag startade i led 6 (finns totalt 11 led) och det är lite för långt bak för att få en helt bekväm start. För det första hör man inte när startskottet går. Jag stod där och undrade om inte starten skulle gå snart, klockan hade ju passerat 8.00. Men ingen rörde sig någonstans och inget ljud som förkunnade att loppet var igång. Men så plötsligt började det röra på sig i de främre delarna av mitt led och jag var på väg mot Mora.

 

Det gick inte fort till en början, men jag kände ändå att det flöt på bra för mig över startgärdet. Mitt spår klarade sig från vurpor och med blicken högt och lite framförhållning undvek jag att köra in i personen framför trots lite ryckig åkning. Blir ju lätt så när många åker på ett led. Den så kallade dragspelseffekten. Efter startgärdet kommer man till den beryktade Första Backen. Den är lång. Ibland brant. Och framförallt, det är mycket folk! I backen tog det tvärstopp. Det var ingen nyhet för mig, utan det är allmänt känt att det blir så om man inte står långt fram i starten. Så det var bara att ta det lugnt och hoppas att alla andra också gjorde det. Fokus låg på att hålla koll på skidor och stavar och följa ryggen på den framför. Vilket inte alltid var så lätt då spåren var som bortblåsta och det alltid fanns någon som tyckte att decimetern vid sidan om mig var precis lagom stor för att klämma sig fram genom. Men jag klarade mig bra även här!

 

Nästa del av banan var ett flackt parti över myrarna. Jag tränade en hel del stakning inför loppet under vintern och det kändes som att det gav lite effekt här. Dessutom hade jag bra glid och hittade det spår där det gick lättast att ta sig fram. Så jag plockade många placeringar och kompenserade en del för den tid jag tappade pga stillastående i första backen. Kom till Smågan och senare även Mångsbodarna. Siktade in mig på blåbärssoppan, den är himla god!

 

Efter Mångsbodarna var det en del nedförskörning följt av ett parti med uppförsbackar upp mot Risberg. Sedan lite småkuperat fram till Evertsberg där det igen vänder nedför i flera kilometer. Det kan låta slappt med alla dessa nedförsbackar men när man åker sträckan går nedförsbackarna så fort - av naturliga skäl, det är lite av nedförsbackars signum - och man tycker i efterhand att det var ju inte alls mycket nedför! Vart tog dom vägen? Dessa nedförsbackar är, trots att de förkortar sluttiden avsevärt, ett orosmoln för många. Vurpor är vanligt och med många människor i spåret är risken överhängande för masskrascher utan dess like med brutna stavar, skidor och kanske även ben som följd. Jag klarade mig dock bra. Det gäller ju att öva på det!

 

Nästa station var Oxberg och innan man kommer dit passerar man Lundbäcksbackarna. Det som gör dom backarna jobbiga var att man vid det här laget var ganska trött i kroppen. Drygt 5 mil sätter sina spår. Med tanke på de yttre förutsättningarna i år blev uppförsbackarna snabbt sönderkörda. Spåren fösvann när folk började saxar i brist på fäste. Kvar att åka i fanns en decimeter med socker. Ungefär så. Väldigt lös snö i backarna som gjorde det svårt att få till någon riktigt skidåkning. Och då ska man tänka på att jag låg runt plats 6000 i loppet, totalt startade över 14 000... De riktiga kämparna hittar man helt klart längre bak i fältet än där jag befann mig!

 

Resten av biten mot mål är mycket stakning, i alla fall om man är pigg. Förbi Hökberg och sedan Eldris kan det gå fort om man har krut kvar i armarna. Utmed sista sträckan, ja hela lopept faktiskt, såg man folk överallt. En del satt där på sina skotrar och solade, ropandes "heja heja" emellanåt. Andra hade planerat mer än så och tagit med sig ved och skottat fram en snöfri zon att tända sin eld på och satt där och grillade korv annat ätbart. Kort sagt, en riktig folkfest utmed spåret!

 

De sista kilometerna in mot mål insåg jag att jag hade chans att slå min tid från Öppet Spår ifjol. I samma veva fick jag höra av en man längs spåret att Johan Olsson hade vunnit VM-guld på femmilen. Det inspirerade mig oerhört! Jag sa till de kring mig i spåret "Kan han kan vi!" och la inte en riktig långspurt. Jag åkte förbi åkare efter åkare och bara stakade på. Full fart! När jag svängde in längst bort på upploppet vid klockstapeln brydde jag mig inte om att spåret jag åkte i nästan hade smält helt och knappt hade någon snö kvar, jag bara matade på med armarna och magen! Den sista knixen gick som en dans och i den efterföljande utförslöpan brydde jag mig inte om att krypa ihop i fartställning - som många andra gjorde - jag stakade på ännu mer istället! Kort före mål tog jag sikte på en kvinna i spåret bredvid mig som var en bit framför och tänkte att "henne ska jag köra om innan mål". Så jag tryckte på ytterligare lite till och strax innan mål var jag förbi och slängde fram benet som om ett OS-guld stod på spel!

 

Jag gick i mål på tiden 7.11.10 och slog min tid från Öppet Spår ifjol. Helt klart nöjd över det!

 

På denna länk hittar man min målgång!

41:00 in i klippet dyker jag upp högst upp i bilden i spåret längst till höger från kameran sett.