Naturen - Ger - Mig - Ro

När vindarna är varma är våren ett faktum. Idag har de varit det. Även om inte solen har strålat igenom molnen särskilt mycket har värmen ändå infunnit sig. Kalas. Imorgon verkar det bli regn medan lördagen tydligen ska bjuda på kanonväder! 20 grader och strålande sol tackar man inte nej till.

Imorgon och på lördag ja, då är det dags för bäversafari. Jag och min klasskamrat Mari ska guida ett gäng elever under ett par dagar. Man kan kalla det ett examensprojekt. Vi börjar på fredagen med lite vandring följt av bäverspaning och eldmys innan vi bäddar ner oss - antingen inne i en stuga eller ute i ett vindskydd - för att på lördagen ta oss tillbaka till Hampnäs. Jag har ägnat den senaste delen av dagen åt att dela ut packlistor till deltagarna samt att se över min egen packning.

Se över packning ska jag även göra till söndagens kajaktur. Vi i klassen ska paddla från skolan, förbi Ö-vik och ut till havet där vi ska hitta någonstans att sova innan Niclaz möter upp oss på måndag för att paddla en runda och sedan återvända till Hampnäs med kajakerna på släp. Det är vårt önskemål att få en extra kajaktur (vi paddlade ett par dagar i höstas).

Ett annat önskemål vi haft har varit att få klättra. Det fick vi som bekant i tisdags och det var mäktigt. Ringkallen i Nordingrå var platsen för bergsbestigningen. Den typen av klättring vi ägnade oss kallas toppsäkrad klättring och innebär att man fäster ett rep i ett eller flera träd ovanför berget. De båda ändarna ska slängas nedför den bergväggen man ska klättra upp för och därefter fästas i två olika personer. Den ena av dessa personer är den som ska klättra, förstås. Den andra är den personen som säkrar upp den som klättrar så att han/hon inte faller så långt och hårt ifall greppet på bergväggen tappas.

Från vänster:
* Mari som är på väg ner.
* Utsikt från klätterstället.
* Naturguideklassen minus Ola plus lärare Niclaz.
* Klättringsexperten Johan på klätterväggen.

Det var som sagt mäktigt. Jag hade sett fram emot detta och tänkt mig att jag borde kunna klättra upp en bra bit för berget i alla fall. Men redan efter en halvmeter körde jag fast lite och började känna mig instabil. Bergväggen var trots allt nästan lodrät med inte alltför många potentiella greppunkter. Men jag kämpade på och kom allt högre. Vid vissa tillfällen - när jag fick jobba mycket för att hålla mig intill väggen - var adrenalintrycket i kroppen riktigt högt! Jag var tvungen att ta några djupa andetag innan jag kunde ta mig vidare. Men allt flöt på bättre och bättre och det hela blev en toppendag. Den skinande solen och havsutsikten från berget uppskattades av hela klassen.

Det jag gillade mest med att klättra var att den hårfina gränsen mellan njutning och skräck. På berget fanns inte mycket att hålla sig i och det var som sagt nästan lodrätt. Det gör att man måste anstränga sig mycket för att inte ramla. När jag kände att jag var på väg att tappa greppet kom skräcken. Fast jag var säkrad och trygg på det sättet ville jag ju inte ramla från väggen och få börja om. Nån form av vinnarinstinkt tror jag. Men att då mobilisera kraft och hålla sig kvar, kanske endast med fingertopparnas kraft, gör att man blir väldigt glad och nöjd med sig själv.

- - - - -

Bäversafari och kajaktur till trots, de nästkommande dagarna kommer bli jobbiga. Liv har åkt till Avesta. Hon ska hälsa på sin kompis på Sjöviks Folkhögskola. När hon kommer tillbaka är jag och paddlar kajak och innan jag hinner tillbaka från kajakandet åker hon till Ulvön. Inte förrän på onsdag eftermiddag kommer vi kunna träffas. Det är på tok för länge!
Jag kommer sakna dig älskling <3