Milanoresan
Vilken resa! Jag tror den här resan innehöll allt. Allt från trubbel med bilhyrning och personer som tillfälligt kom bort till studerande av kultur och vackra vyer. Att skriva ner och analysera allt som hände känns väldigt överambitiöst. Jag nöjer mig med att sammanfatta och reflektera över två olika miljöer, stadsmiljö á la Milano och landsbygd á la Como och Brunate. På slutet även några av de saker jag kommer minnas mest från Milanoresan.
Söndagen, som var vår första hela dag i Milano, spenderade vi i de centrala delarna av Milano. Vi vandrade omkring och spanade bl.a. in den stora katedralen och en gammal inglasad galleria. Naturligtvis gick vi även förbi en mängd fina butiker. Gucci och Prada är två av alla kända och dyra märken som har sitt ursprung i Milano.
Någon i gruppen sa att luften i Milano är väldigt ren jämfört med många andra stora städer. Jag vet inte om det stämmer men jag vet i alla fall att jag på kvällen kände mig dåsig och hade ont i huvudet. En liten förklaring kan vara vätskebrist, var dålig på att dricka den där dagen. Men jag tror att bristen på redig och frisk lantluft var huvudorsaken.
Det blev bättre dagen efter. Då styrde vi, efter lite krångel med hyrbilarna, kosan mot Como. Vår plan var att åka omkring lite i området och njuta av den fina naturen. Vi tänkte bl.a. besöka en vingård och se hur det ser ut. Det blev inte riktigt så. Vi parkerade bilarna nere vid vattnet i Como och där fick de stå hela dagen. Istället för vingård blev det avkoppling i Como och vandring i bergen. Vi satte oss vid Comosjön och solbadade. Efter en stund tyckte några av oss att ett dopp skulle sitta fint. Jag vet inte hur mycket de uppskattade doppet men de kom i alla fall upp lika snabbt som de hoppade i. Vi som inte svalkade oss med ett bad tog täten mot glassbaren för att njuta av äkta och ljuvlig italiensk glass. Billigt var det också. En euro för en stor kula. Perfekt!
Nästa destination var bergbanan som skulle ta oss upp till Brunate. Jag hade inga större förväntningar på vad vi skulle spana in där men att åka upp på högre höjder brukar vara intressant. När vi kom upp dit fascinerades vi av utsikten. Det var bara början.
Jag gick på toa en sväng så jag missade planeringen av vad vi skulle göra i Brunate. Jag visste inte riktigt vad som bestämts men fick veta att vi skulle gå en bit uppför berget och kolla in en gammal kyrka. Vägen vi gick på var smal och underlaget var stenar, ungefär som kullerstenar fast ojämnare. Redan här var det mysigt med hus nära vägen och fina träd lite överallt varvat med utsikt över Como. En sådan miljö hittar man inte i Sverige och vi började tillsammans nynna på låten ”la dolce vita”.
Vi gick högre och högre upp. Vägen blev smalare och stenigare. Mysfaktorn ökade. Kändes väldigt konstigt att gå där, allt var så annorlunda. Men till det bättre. Jag tror alla uppskattade vandringen uppför berget, fast svetten rann och alla var trötta. Man blev motiverad att ta ett steg till för att få se vad för mysig miljö som fanns bakom nästa krök. Miljön utmed vägen, vilken mer och mer övergick till en stig, ändrade sig hela tiden. Efter cirka en halvtimmes vandring uppför berget kom vi fram till en liten by där det fanns en pump med friskt vatten. Precis vad vi i det läget ville ha!
Vi började undra var den där kyrkan låg och efter att ha frågat folket i byn fick vi reda på att den låg i just den byn vi var i. Nu var det så att kyrkan var stängd så vi blev tipsade om en fyr en liten bit högre upp på berget istället där man kunde se väldigt mycket och väldigt långt. Vi bestämde att det fick bli vårt mål med vandringen, att ta oss upp till fyren och njuta av utsikten. Oj vilken utsikt det var! Jag kände mig fruktansvärt lycklig. Det var värt varenda steg uppför berget för att få kika ut över ett bergigt och vackert Italien med byar och städer i dalarna.
En av de saker jag kommer komma ihåg tydligast från resan är den italienska glassen och den otroliga fokusering på glass jag hade hela tiden. På nervägen till Milano sa någon att den italienska glassen var väldigt god. Jag tänkte inte mer på det utan konstaterade bara att den måste man väl testa någon gång under resan. Jag testade den många gånger. Helt klart den godaste glassen jag ätit! Chokladsmaken hamnar högst på listan, banan något efter. När jag väl upptäckt denna gudomliga glass utvecklade jag en enorm förmåga att upptäcka skyltar med ”Gelateria”. Hela tiden drogs min blick åt glassbarernas håll. Jag tror de övriga i klassen tröttnade på ”Kolla! Där finns det glass”.
En annan grej jag kommer minnas länge är trafiken och hur man parkerar i Milano. Jag har aldrig upplevt ett ställe där bilkörningen är så aggressiv och hetsig. Det verkar som att man inte klarar sig utan tuta i Milano. Man hör väldigt ofta bilar som tutar när de inte är nöjda med någon annan trafikant. Jag tror att milanoborna förvandlas när de sätter sig bakom ratten. De människor som går omkring i staden verkar inte mer stressande än i andra städer men när de sätter sig i förarstolen förvandlas de till sura och stressiga fartdårar. Och det märks tydligare ju närmare centrum man kommer.
Hur det är i andra stora italienska städer vet jag inte, jag kan bara jämföra med Como som är betydligt mindre än Milano, ungefär i storlek med Norrköping. I Como kör man lugnare och parkerar finare. För är det något som invånarna i Milano inte gör snyggt så är det parkerar. Det är vanligt att dem parkerar längs innerkanten i rondeller eller flera bilar i bredd vid trottoaren. Bara man har på varningsblinkers verkar allt vara okej. Samtidigt måste man berömma dem för deras fantasi när det gäller att hitta parkeringsplatser och skicklighet på att parkera bilarna, ibland står de så tätt att man inte fattar hur de ska ta sig ut helskinnade. Vilket de i och för sig troligtvis inte lyckas med heller. Pav räknade till 13 bilar efter varandra som hade antingen bucklor eller repor.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var en lyckad resa. Varje dag uppstod det problem av varierande art men det löste sig alltid. Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till Milano och utforska staden i en mindre grupp än nio personer. Det är svårt att göra precis det man vill när man är så många.
Ännu hellre skulle jag nog vilja åka till något ställe utanför Milano, t.ex. Como. Jag gillade stämningen och naturen väldigt mycket. Ett annat ställe där jag gillade stämningen mycket var San Siro, fotbollsarenan i Milano. Vi fick aldrig tag i biljetter till stormatchen på söndagen utan fick nöja oss med att gå omkring utanför och höra jublet från de 85 000 lyckliga som fått tag i en biljett. Inte så dumt det heller faktiskt. Mäktigt på sitt sätt. Det gav mig en aptitretare, en längtan att en dag återvända. Då ska jag vara en av de 85 000.
Jag ber om ursäkt för den långa texten. Men om man har upplevt mycket vill man berätta mycket.
Hoppbild vid fyren uppe på berget
Söndagen, som var vår första hela dag i Milano, spenderade vi i de centrala delarna av Milano. Vi vandrade omkring och spanade bl.a. in den stora katedralen och en gammal inglasad galleria. Naturligtvis gick vi även förbi en mängd fina butiker. Gucci och Prada är två av alla kända och dyra märken som har sitt ursprung i Milano.
Någon i gruppen sa att luften i Milano är väldigt ren jämfört med många andra stora städer. Jag vet inte om det stämmer men jag vet i alla fall att jag på kvällen kände mig dåsig och hade ont i huvudet. En liten förklaring kan vara vätskebrist, var dålig på att dricka den där dagen. Men jag tror att bristen på redig och frisk lantluft var huvudorsaken.
Det blev bättre dagen efter. Då styrde vi, efter lite krångel med hyrbilarna, kosan mot Como. Vår plan var att åka omkring lite i området och njuta av den fina naturen. Vi tänkte bl.a. besöka en vingård och se hur det ser ut. Det blev inte riktigt så. Vi parkerade bilarna nere vid vattnet i Como och där fick de stå hela dagen. Istället för vingård blev det avkoppling i Como och vandring i bergen. Vi satte oss vid Comosjön och solbadade. Efter en stund tyckte några av oss att ett dopp skulle sitta fint. Jag vet inte hur mycket de uppskattade doppet men de kom i alla fall upp lika snabbt som de hoppade i. Vi som inte svalkade oss med ett bad tog täten mot glassbaren för att njuta av äkta och ljuvlig italiensk glass. Billigt var det också. En euro för en stor kula. Perfekt!
Nästa destination var bergbanan som skulle ta oss upp till Brunate. Jag hade inga större förväntningar på vad vi skulle spana in där men att åka upp på högre höjder brukar vara intressant. När vi kom upp dit fascinerades vi av utsikten. Det var bara början.
Jag gick på toa en sväng så jag missade planeringen av vad vi skulle göra i Brunate. Jag visste inte riktigt vad som bestämts men fick veta att vi skulle gå en bit uppför berget och kolla in en gammal kyrka. Vägen vi gick på var smal och underlaget var stenar, ungefär som kullerstenar fast ojämnare. Redan här var det mysigt med hus nära vägen och fina träd lite överallt varvat med utsikt över Como. En sådan miljö hittar man inte i Sverige och vi började tillsammans nynna på låten ”la dolce vita”.
Vi gick högre och högre upp. Vägen blev smalare och stenigare. Mysfaktorn ökade. Kändes väldigt konstigt att gå där, allt var så annorlunda. Men till det bättre. Jag tror alla uppskattade vandringen uppför berget, fast svetten rann och alla var trötta. Man blev motiverad att ta ett steg till för att få se vad för mysig miljö som fanns bakom nästa krök. Miljön utmed vägen, vilken mer och mer övergick till en stig, ändrade sig hela tiden. Efter cirka en halvtimmes vandring uppför berget kom vi fram till en liten by där det fanns en pump med friskt vatten. Precis vad vi i det läget ville ha!
Vi började undra var den där kyrkan låg och efter att ha frågat folket i byn fick vi reda på att den låg i just den byn vi var i. Nu var det så att kyrkan var stängd så vi blev tipsade om en fyr en liten bit högre upp på berget istället där man kunde se väldigt mycket och väldigt långt. Vi bestämde att det fick bli vårt mål med vandringen, att ta oss upp till fyren och njuta av utsikten. Oj vilken utsikt det var! Jag kände mig fruktansvärt lycklig. Det var värt varenda steg uppför berget för att få kika ut över ett bergigt och vackert Italien med byar och städer i dalarna.
En av de saker jag kommer komma ihåg tydligast från resan är den italienska glassen och den otroliga fokusering på glass jag hade hela tiden. På nervägen till Milano sa någon att den italienska glassen var väldigt god. Jag tänkte inte mer på det utan konstaterade bara att den måste man väl testa någon gång under resan. Jag testade den många gånger. Helt klart den godaste glassen jag ätit! Chokladsmaken hamnar högst på listan, banan något efter. När jag väl upptäckt denna gudomliga glass utvecklade jag en enorm förmåga att upptäcka skyltar med ”Gelateria”. Hela tiden drogs min blick åt glassbarernas håll. Jag tror de övriga i klassen tröttnade på ”Kolla! Där finns det glass”.
En annan grej jag kommer minnas länge är trafiken och hur man parkerar i Milano. Jag har aldrig upplevt ett ställe där bilkörningen är så aggressiv och hetsig. Det verkar som att man inte klarar sig utan tuta i Milano. Man hör väldigt ofta bilar som tutar när de inte är nöjda med någon annan trafikant. Jag tror att milanoborna förvandlas när de sätter sig bakom ratten. De människor som går omkring i staden verkar inte mer stressande än i andra städer men när de sätter sig i förarstolen förvandlas de till sura och stressiga fartdårar. Och det märks tydligare ju närmare centrum man kommer.
Hur det är i andra stora italienska städer vet jag inte, jag kan bara jämföra med Como som är betydligt mindre än Milano, ungefär i storlek med Norrköping. I Como kör man lugnare och parkerar finare. För är det något som invånarna i Milano inte gör snyggt så är det parkerar. Det är vanligt att dem parkerar längs innerkanten i rondeller eller flera bilar i bredd vid trottoaren. Bara man har på varningsblinkers verkar allt vara okej. Samtidigt måste man berömma dem för deras fantasi när det gäller att hitta parkeringsplatser och skicklighet på att parkera bilarna, ibland står de så tätt att man inte fattar hur de ska ta sig ut helskinnade. Vilket de i och för sig troligtvis inte lyckas med heller. Pav räknade till 13 bilar efter varandra som hade antingen bucklor eller repor.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var en lyckad resa. Varje dag uppstod det problem av varierande art men det löste sig alltid. Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till Milano och utforska staden i en mindre grupp än nio personer. Det är svårt att göra precis det man vill när man är så många.
Ännu hellre skulle jag nog vilja åka till något ställe utanför Milano, t.ex. Como. Jag gillade stämningen och naturen väldigt mycket. Ett annat ställe där jag gillade stämningen mycket var San Siro, fotbollsarenan i Milano. Vi fick aldrig tag i biljetter till stormatchen på söndagen utan fick nöja oss med att gå omkring utanför och höra jublet från de 85 000 lyckliga som fått tag i en biljett. Inte så dumt det heller faktiskt. Mäktigt på sitt sätt. Det gav mig en aptitretare, en längtan att en dag återvända. Då ska jag vara en av de 85 000.
Jag ber om ursäkt för den långa texten. Men om man har upplevt mycket vill man berätta mycket.
Hoppbild vid fyren uppe på berget
Kommentarer
Trackback
