Julklappen
Dessvärre är nog inte julklappen lika uppskattad av bloggens läsare. Julklappen innebär minuter - många minuter - av förlorad tid som aldrig någonsin mer kommer åter. Huruvida det är tid som trots detta faktum ändå är värdefull återstår att se.
Håll till godo, hoppas ni gillar det.
Bäst för er att ni gör det, det tog betydligt mer än en kafferast att skriva det.
Det är nu länge sedan som jag var i England. Relativt sett är det ganska nyligen men för att klassas som resereportage är det ganska sent. Anledningarna till att jag inte skriver detta förrän nu är många. Skulle jag skriva ner dom skulle det här inlägget bli längre än det blir utan dom. Smart va? Och jag tycker det är tillräckligt långt. Minst.
Det var början av november som jag, pappa, Per (min lillebror) och Staffan (min storebror) lämnade höstiga Sverige för kanske ännu höstigare England. När det är höst och mulet i England är det ordentligt mulet. Allt är grått och man undrar om det överhuvudtaget finns något liv utanför tågfönstret när man susar förbi förorterna. Allt ser fruktansvärt slitet och nedgånget ut och det känns som om man rest bakåt i tiden.
Det var mitt första nya intryck när jag kom till England. Inte det man vill se. Lägg därtill trötthet och en begynnande huvudvärk och resan kändes till en början misslyckad. Men ett par Ipren på hotellet innan avfärden till guidningen på Anfield gjorde susen. Kanske att det var vistelsen på helig fotbollsmark snarare än tabletterna som piggade upp mig.
Den guidade turen inne på Anfield var mäktig. Och kommer nog bara bli mäktigare och mäktigare ju längre tiden går. Vi fick gå runt i de allra heligaste rummen och sitta på samma stolar som världsstjärnor sitter på i vanliga fall. Alla intryck från Anfields inre behöver nog tid för att sjunka in innan upplevelsen känns total. Guiderna vi hade var roliga och oerhört kunniga. Bra av dom att låta entusiastiska trots att de troligen gör exakt samma sak flera gånger per dag under merparten av årets dagar.
1. Utanför Anfield
2. Inne på Anfield
3. Pressrummet på Anfield
4. Per vid den klassiska skylten
Dag 2 tog vi en tripp till Manchester. På schemat stod lite sightseeing i staden och Manchester City – Burnley på eftermiddagen. Den här utflykten bestämdes sent och var inte direkt en bidragande orsak till att vi åkte till England men det var trots allt ett trevligt inslag. Vi fick se en spännande match, en annorlunda arena jämfört med Anfield och totalt 6 mål. Inte så illa. Från vår plats väldigt högt upp på arenan hade vi grym överblick på planen och såg många tänkta passningar och löpningar långt innan spelarna hann se dom.
Utanför arenan, som heter City of Manchester Stadium, såldes det ”Poppy”. Det är en liten papperssak man köper och sätter på jackan för de – britter antar jag - som dog i de båda världskrigen. Det som fascinerade mig mest med Poppy var priset. En Poppy kostade exakt så mycket man själv ville betala. Perfekt, då har alla råd!
1. Inne på City of Manchester Stadium
2. Poppy
Dag 3 var en underbar dag vädermässigt. Solen sken och därmed jag också. Vi vandrade runt inne i Liverpools absoluta shoppingcentrum – Liverpool One – och jag konstaterade väldigt snabbt att om man funderar på att öppna en affär i Liverpool One bör man inte satsa på att sälja skor. Skoaffärerna anföll från alla håll. Hur många som helst. Man kan ju undra om det verkligen finns underlag för så mycket skoförsäljning. Kanske är Liverpoolare ett skofolk. Eller så säljer de skorna till turister som känner att de måste ha en grej från Liverpool med sig hem till Sverige som man inte kan hitta i Sverige – allra minst i Fögeberg – för att turisten ska kunna känna sig en aning unik.
1. Albert Dock
2. Någonting i Liverpool
3. En av alla skoaffärer
Dag 4 var kulmen på vår resa. Huvudattraktionen skulle äga rum och vi var förväntansfulla. Mest taggad var Per som var huvudet bakom resan och som styrt upp alltihop. Dessutom det största fanet av oss alla. Nu skulle det bli match. Liverpool mot Birmingham. Per och jag mot pappa. Staffan var neutral i den frågan men jag har för mig att han sympatihöll på Birmingham för pappas skull.
Laddad Per inför matchen
Vi var på plats utanför Anfield tidigt. Mycket tidigt. När vi traskade in på Sandon – puben där Liverpool FC bildades 1892 och som ligger granne med Anfield – och det knappt fanns en kotte där förstod vi att det var en stund kvar till avspark. Men det gjorde inte oss något. Vi satte oss i de halvsköna sofforna och avnjöt lite öl i lugn och ro. Efter en stund kom det in några andra svenskar som vi träffade vid ett tillfälle tidigare under resan, hur troligt är det? På just samma pub och vid samma tidpunkt. Världen är liten ibland.
1. Skylt vi sprang på på väg till Anfield
2. De har tydligen körskolor endast för tjejer
3. Puben Sandon
Efter ölen på Sandon traskade vi bort mot Stanley Park och det som finns på andra sidan, den mörka sidan. Där huserar nämligen Everton, Liverpool FC:s fiende nummer ett. För ett Liverpoolfan är det egentligen skandal att sätta sina fötter där och ännu mer att dessutom prata om det efteråt. Men vi ville ha ut så mycket som möjligt av vår fotbollsresa så ett besök vid Goodison Park kändes trots allt givet.
Tillbaka vid Anfield (hemmaplan) började vi ladda ordentligt för matchen. Det var fortfarande en stund kvar till dess grindarna skulle öppna och det hade blivit kyligt men suget efter att få uppleva stämningen och atmosfären inne på arenan höll oss i gång.
Vi hade platser på The Kop. Visserligen i ena kanten men det var fortfarande på The Kop. The Kop är benämningen på läktaren där Liverpools mest hängivna fans har sina platser. Det är härifrån det mesta ljudet kommer när arenan brister ut i You’ll Never Walk Alone, Liverpool FC:s signum.
Resultatmässigt var matchen ingen höjdare. 2-2 slutade den och pappa var mer nöjd med en poäng än Per och mig. Per var i ärlighetens namn helt förkrossad. Det var inte såhär hans första vistelse på Anfield skulle sluta. I övrigt var kanske inte själva matchen heller så jättemycket att hänga i julgranen. Även om det blev många mål var det inte skönspel som gör att jag kommer minnas matchen med glädje. Det jag tar med mig är stämningen. Det började redan innan matchen. Att få se hjältarna värma upp på nära håll samtidigt som läktaren börjar fyllas och stämningen och förväntningarna sakta men säkert stiger upp mot det obefintliga taket i arenan. Det är speciellt. När sen matchen drar igång och Liverpool så småningom tar ledningen vet jublet inga gränser. Alla är glada och hoppar och studsar. Dessvärre kvitterar Birmingham men strax därefter får vi alla se Captain Fantastic (Steven Gerrard) värma upp och jublet och optimismen stiger återigen. Han hinner dock bara vara inne på planen några få minuter innan Birmingham tar ledningen och sedan är det paus. Ingen rolig paus. Olidligt lång väntan på en chans till vändning i matchen. Och en liten vändning blir det. Liverpool tilldöms straff en bit in i andra halvlek – som i efterhand visade sig vara fullständigt felaktig – och Gerrard stegar fram och trycker dit 2-2.
1. Utanför Anfield
2. Inne på Anfield
3. Pepe Reina under uppvärmningen
1. Halsdukarna i luften under You'll Never Walk Alone
2. Innan avspark
3. Heja di Röde!
Matchen slutade som sagt 2-2 och en av oss fyra gick för sig själv en lååång stund utan att säga ett knyst. Per var inte så glad just då.
Dag 5 var det dags för hemfärd. Vi åkte tidigt till Manchester – som vi flög till och ifrån – och passade på att utforska Old Trafford, Manchester Uniteds arena. Lite skandal att vara även där men återigen, det är bäst att passa på. Jag var till och med inne i deras shop men jag rörde ingenting, på förmaning av Per.
Per som visar vad han tycker om Manchester United
Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig resa. Det var kul att umgås med mina bröder och pappa, inte så ofta vi är samlade vi fyra en längre stund. Kortfattat skulle jag beskriva den här resan med dessa ord:
Mycket öl.
Mycket fotboll.
Mycket roliga taxibilar.
Jag åker gärna tillbaka dit. Men den gången får det nog bli ett kortare resereportage. Det här tog kål på mig. Säkerligen även dig.
Applåderar Mycket intressant läsning :) Puss på dig! God Jul!
Mmm, låter ju inte helt fel det där ändå.
